Wednesday, April 6, 2011
Thursday, December 9, 2010
Thursday, November 6, 2008
Prolog: Litavens kulturhistoria, uppsats - intro & innehåll
Hvad tala vi om?
"Lithuania
(Ger. Litauen)
An ancient grandy-duchy united with Poland in the fourteenth century.
(Catholic Encyclopedia, New Advent online)
ALMKVIST, H., e. o. Professor (H. A.)."
Innehåll:
Problem 1
1 Hänvisningar från eller om tiden före källor som relatera specifikt till Litauen och litauer
Problem 2
2, Misslyckad mission
3, Ryngold
4, Mindaugas
5, Gediminas
6 Kestutis och Algirdas
7 Vytautas, Jogailo och Jadvyga
8 Resten af Vladislav Jagellos regering och dennes efterträdares
9 Renaissancen, reformationen och motreformationen i Polen
min slutledning
NB: de båda ordnarnes historia är infogad dessemellan
Litavisk kulturhistoria, problem 1
Litauiska nationens ursprung
1 Hänvisningar från eller om tiden före källor som relatera specifikt till Litauen och litauer
a) Hvad är en nation af menniskor, skild från andra nationer af menniskor? Theologins vittnesbörd.
Den kristna och katolska sanningen ger oss följande besked, Douay-versionen:
Genesis
11:1 And the earth was of one tongue, and of the same speech.
11:2 And when they removed from the east, they found a plain in the land of Sennaar, and dwelt in it.
11:3 And each one said to his neighbour: Come, let us make brick, and bake them of stones, and slime instead of mortar.
11:4 And they said: Come, let us make a city and a tower, the top whereof may reach to heaven: and let us make our name famous before we be scattered abroad into all lands.
11:5 And the Lord came down to see the city and the tower, which the children of Adam were building.
11:6 And he said: Behold, it is one people, and all have one tongue: and they have begun to do this, neither will they leave off from their designs, till they accomplish them in deed.
11:7 Come ye, therefore, let us go down, and there may not understand one another's speech.
11:8 And so the Lord scattered them from that place into all lands, and they ceased to build the city.
11:9 And therefore the name thereof was called Babel, because there the language of the whole earth was confounded: and from thence the Lord scattered them abroad upon the face of all countries.
Vi få också veta huru många generationer efter Noak detta skedde:
10:21 Of Sem also, the father of all children of Heber, the elder brother of Japheth, sons were born.
10:22 The sons of Sem: Elam and Assur, and Arphaxad, and Lud, and Aram.
10:23 The sons of Aram: Us and Hull, and Gether: and Mess.
10:24 But Arphaxad begot Sale, of whom was born Heber.
10:25 And to Heber were born two sons: the name of the one was Phaleg, because in his days the earth was divided: and his brother's name Jectan.
Noak - Sem - Arphaxad - Sale - Heber - Phaleg, och hans broder Jectan (af hvilken sydaraberna): 5 generationer.
Altså var menskligheten från början ett folk men har uppdelats i olika folk som straff för tornbygget i Babel. Och äfven om derefter vissa folk ha utgått från andra sednare - som Filisteer från Egyptier (Mizraims folk):
10:13 And Mesraim begot Ludim, and Anamim, and Laabim, Nepthuim,
10:14 And Phetrusim, and Chasluim; of whom came forth the Philistines, and the Capthorim.
eller fransmän, spanjorer, italienare från romare, amerikaner från spanjorer och engelsmän, och äfven om folk slagits ihop - som svear och göther i Sverige - består ändå den splittringen till tidens ände, i hvart fall utanför Kristi Kyrka.
Detta visar naturligtvis bara att folk är något slags grupp i hvilka menniskor indelas, hvilket kan tillämpas på litauer, men icke upplyser så mycket om dem. Något närmare besked få vi af dessa verser:
Genesis
10:1 These are the generations of the sons of Noe: Sem, Cham, and Japheth: and unto them sons were born after the flood.
10:2 The sons of Japheth: Gomer, and Magog, and Madai, and Javan, and Thubal, and Mosoch, and Thiras.
10:3 And the sons of Gomer: Ascenez and Riphath and Thogorma.
10:4 And the sons of Javan: Elisa and Tharsis, Cetthim, and Dodanim.
10:5 By these were divided the islands of the Gentiles in their lands, every one according to his tongue and their families in their nations.
eftersom ju europeiska folk - joner och invånare i Tharsis - uppräknats här. Alltså är det troligt att äfven litaver härstamma från Japheth. Längre än så kommer jag icke på denna linje, men jag vill ej utesluta att någon krönikör från Litaven eller grannländerna löst problemet.
b) Hvad är ett indoeuropeiskt språk och folk? Språkforskningens vittnesbörd.
Som ofvan angifvits, splittrades folken framför alt genom språkförbistringen vid Babel. Likaväl som folk åtskilts och förenats äfven efter de 72 folkslagens uppkomst, likaväl ha de antagit hvarandras språk, blandat språk men också söndrats i språk sednare - och äfven här utan att någon slutgiltig enhet utanför Katolska Kyrkan och dess heliga språk är möjlig innan tidens slut.
Om ett urindoeuropeiskt språk uppkom vid Babels torn, eller ett urindoeuropeiskt ordförråd uppkom sednare som en del af ett slags pidginspråk och införlifvades mycket ordentligt med de serskilda ingående språken, men utan att någonsin åstadkomma fullkomlig enhet mellan dem, är ovisst. De gamla komparativisterna utgingo från att det fans ett urindoeuropeiskt tungomål - men rekonstruerade det olika. Intet språk ändrades så snabbt på 1870-talet som urindoeuropeiskan! Enligt Jerker Blomkvist, min tidigare professor i grekiska vid Klassiska Institutionen Lunds Universitet skall den modellen vara delvis öfvergifven, man skall numera utgå från en indoeuropeisk dialektgrupp som aldrig varit helt enhetlig. Och det tycks ju passa bättre ihop med Genesis vittnesbörd, som väl bör tolkas som att Japheths olika barn och barnbarn fingo hvar sitt språk efter tornbygget. Å andra sidan kan det ju äfven förklaras genom att de fått helt olika språk men efter hand öfvergifvit dem för indoeuropeiska, så att deras gamla språk sjunkit till niveaun af substrat. Dessutom: i o m att olika språk uppfunnits direkt af Gud vid Babels torn, kan han äfven hafva byggt in ett slägttycke i vissa af dem. Hvilket är en tredje möjlig förklaring till deras idag konstaterade slägttycke.
Så mycket är klart: ett gammalt indoeuropeiskt språk har en klar åtskilnad af genus, åtminstone som hethitiskan mellan animatum (maskulinum) och inanimatum (neutrum), samt i genus animatum en kasus-skilnad mellan nominativ (-s) och ackusativ (-m/-n). Huruvida de öfriga kasus äro nybildningar i de andra språken eller gått förlorade i hethitiskan liksom sednare i romanska språk (före sammanfallet af nominativ och oblik) är omtvistadt och ovisst, eftersom båda förloppen äro tänkbara. Likaså ha de gamla indoeuropeiska språken en genitiv-form, antingen den från början varit ett kasus som nominativ och ackusativ eller - som i hethitiskan - ett adjektiv, böjligt som possessiv-pronomina, kongruerande med hufvudordets numerus, genus och kasus.
Och om dativ, lokativ, ablativ och instrumentalis skola anses från början hafva varit kasus eller adverb, afgöres väl snarast deraf att de ha andra ändelser i pluralis. Eller skulle göra det om de plurala ändelserna alltid vore klart skilda från de singulara.
Att litauiska är indoeuropeiskt, hvad denna språkgrupp än har för ursprung, är oomtvistligt. Dess plats kan klargöras genom följande "isoglosser" (ordet syftar egentligen på de ordformer hvars öfverlappande gränser utmärka dialektkartor inom ett språkområde, men jag kommer icke just på någon passande motsvarande benämning på öfverlappande gränser af fonemvarianter och grammatiska drag annat än att öfverföra ordet isogloss till detta bruk):
1 De baltiska språken äro liksom de slaviska, men till skilnad från de germanska och italo-keltiska, så kallade satem-språk: indoeuropeiska främre k-ljud, palatala klusiler (fonetiskt som i sv "kille", "kex", "kilt", men ett serskildt fonem skildt från bakre k-ljud som i "kort") ha blifvit sj-ljud, liksom främre g-ljud (som i "gimmick") blifvit tonande motsvarigheten dertill. Många språkforskare antaga att detta var den äldsta isoglossen, som delade språkfamiljen. På samma sätt ha bakre k- och g-ljud icke labialiserats, alternativt labiovelarer blifvit rena velarer, till skilnad från i latin, keltiska och förgermanska, som ega labiovelar serie. Observera att Fornir. från början haft q men reduc. det till c (=k).
Ex: lit. deshimt = lat. decem, lit. kas = lat. quis.
IE....Fornir...Germ....Lit....Lett....Preuss...Slav
i.....i/e......i/e.....i.......i........i...reduc. i
î.....î........î.......y...........................i
u.....u/o......u/o.....u....................reduc. u
û.....û........û.......ù...........................y.......(jfr brit. î!)
e.....e/i......e/i.....e...........................e
ê.....î........ae......'e..........................je
hvarvid märkes att kje, gje, chje, jje blifva ch'a, dzh'a, sh'a, ja på slaviska
o.....o/u......a..........a.......................o/e
ô.....â........ô..........ô.....â........â..........a
a.....a/o......a..........a.......................o/e
â.....â........ô..........ô.....â........â..........a
@.....a........a..........a.......................o/e (sch'wa indogermanicum)
ei....ê/ia.....î..........ei/ie..ie.......ei........i
oi....oe/oi....ai.........ai/ie...ie.......ai......je
ai....ae/ai....ai.........ai/ie...ie.......ai......je
eu....ô/ua.....iu.........au........................u
ou....ô/ua.....au.........au........................u
au....au/ô.....au.........au........................u
stafvelsebildande
l......li......ul.........il........................il
före konsonant eller ordslut, hvarvid slav. il reduc. till stafvelsebildande l
dito
l......al......ul.........il........................il
före sonant eller vokal, hvarvid slav. il reduc. till reduc. i och konsonantiskt l
och motsvarande vid stafvelsebildande r
NB att baltoslaviska språk gå Fornir. väg före nasal och konsonant.
stafvelsebildande
m.....im.......um........im.........................im före konsonant eller ordslut
m.....am.......um........im.........................im före sonant eller vokal
hvarvid slaviska reducerar som ofvan, motsvarande gäller n.
brathir, broder, brolis, brat' stå mot
frater, phrater, bhratar (lat., grek., sanskr.).
Sammanfattning: + betyder likhet, - olikhet, > blir till, = förblir
1 k',g',g'h >sh, zh
+ slavisk
- germansk
- keltisk
2
i u =...........î û =...........e ê > e je......o a @>a
-slavisk......+ germansk.......+ slavisk.......+ germansk
-germansk.....+ keltisk........- germansk......- slavisk
-keltisk......- slavisk........- keltisk.......+- keltisk
ô â>ô (lit).......(lett/fnpr>â ........ei>ei/ie.......oi ai >ai/ie
+ germansk.........+ slavisk .......- germansk.....+ germansk
- slavisk..........- germansk .........- slavisk......+ slavisk
- keltisk..........- keltisk) .....- keltisk......+- keltisk
eu au ou>au(uo)...stafvelsebild. l, r, m, n >il, ir, im, in
+ germansk........+ slavisk
- slavisk.........- germansk
- keltisk.........+-keltisk
3 bh, dh, g'h, gh...4 p, t, k', q>p, t, sh, k...5 VC=VC
>b, d, zh, g............b,d, g', g>b, d, zh, g
+ germansk...........+ +slavisk.................+ germansk
+ slavisk............+ +keltisk.................- slavisk
+ keltisk............- -germansk................? keltisk
6 "jag tvättar sig"...7 bûti ("att vara").
+ slavisk.............+ slavisk
- germansk............- germansk
- keltisk.............? keltisk
sammanräkning:
++++ keltisk
+++++++germansk
- - - - - - -slavisk
+++++++++slavisk
- - - - - - - - -germansk
- - - - - - -keltisk
?? keltisk
germansk 7+ mot 9-
slavisk 9+ mot 7-
keltisk 4+ mot 7- och 2?
Detta bekräftas mer eller mindre af följande artiklar i Nordisk Familjebok:
Litavisk-slavisk. Se L i t u s l a v i sk.
sp 1497-8, Bd 9 Kristendomen till Lloyd"
HAMMARSTRAND, S. F., Professor (s. F. H.).
Nordisk Familjebok, I uppl., sp 1152-1153
Band 6, Grimsby till Hufvudskatt
uppdateringar ur andra upplagan:
"Deras stamland troddes en tid ha legat i Danmark, hvarför de räknades till nord- eller västgermanerna, men R. Loewe ("Indogermanische forschungen", XIII, 1902-03) söker deras hemvist före utvandringen i nuv. Mecklenburg och anser, att deras språk bör hänföras till den östgermanska språkgruppen, ehuru det påverkats af inflytanden från deras västgermanska grannar vid södra östersjökusten."
Ingen direkt uppgift om att heruler skulle ha kommit till just Litauen efter sina herrjningar i Romareriket, snarare Småland. Å andra sidan bör påpekas, att Gother och Göthar på latin heta detsamma, kanske derföre att de från början varit samma folk. Det är altså icke omöjligt att uttryck liknande "vicini Gothorum" eller "in vicinitate Gothorum" (jag har altså icke läst Prokopios krönika vare sig på latin eller grekiskt originalspråk) syftat likväl på grannskap med goter (i Sarmatien) som med göter (i Sverige). En närmare bestämning som "in Thule" (eller helt enkelt uppgift "reversi in Thulen") som tycks ju clincha det till att gälla granskap med göter, kan ju iofs från början ha gällt granskap endast med vissa gothones, icke alla, så att utrymme finnes att anse att de återvändt äfven till Balticum nära Rysslands Gother - en uppgift som i så fall skulle ha öfverhoppats som redundant, genom den verbala likheten med uppgiften om grannskap med Scandinaviens göter.
Men detta är spånande. Jag vet icke hvilken antik eller "medeltida" uppgift som legat till grund för heruliska theorien och kan ej bedöma sannolikheten af sakuppgiften som sådan. Bara så mycket kan sägas, att herulerna i Småland tala ett nordgermanskt språk, medan eventuella herul-ättlingar i Baltikum tala ett baltiskt, litaviskt språk.
Att heruler NÅGON gång befunnit sig i Balticum anser jag klarlagt genom hänvisningen till "den antika geografien". Mellan Skandinavien och Azovska sjön är Balticum en gifven anhalt.
Litaviske lärde ha - åtminstone under renässansen velat härleda litaviska språket från grekiska eller latin (hvilket i sin tur härleddes från grekiskan fram till tiden då jemförande språkforskning sytematiserades i indoeuropeiska urspråkstheorien. Detta har visst stöd i språkliga likheter, som dock äfven stundom skulle komma iftråga för de slaviska språken, hvarigenom vi komma till...
Uggleupplagan - med annan författare till artikeldelen under artikeln Mytologi, band utg 1912 - uppger:
De baltiska folkens (fornpreussares, litauers och letters) förkristna tro har varit föremål för en del fantastiska meddelanden och utläggningar (Narbutt, Lasicki, Veckenstedt ha dåligt anseende inom vetenskapen, t. o. m. sådana män som Usener och Solmsen ha låtit förleda sig). Hvad vi verkligen veta därom, är rätt litet. De dyrkade Perkunas (motsvarande slavernas Perun): han jagar och dödar en ond ande, denne uppenbarar sig under formen af en svart katt, hund, get eller karl med vänd päls, striden eger rum vid en gammal ek eller annat ihåligt träd. Vid ekar offras garn, ägg, ost m. m. Jorden, Zemine, dyrkas, åt den offras en svart gris, när plöjningen börjar om våren. Vid rågskördens slut dyrkas den sista kärfven som växt-demon. Träd och gudinnan Medeine dyrkas i heliga lundar, där grafkullar uppkastas öfver de brända döda. Hvarjehanda deive och laime dyrkas som ödesgudinnor. Litauerna ha äfven en tomte [en motsvarighet till "vår tomte", icke just en enda t ex jultomte!] och dyrka elden. Den döde får med sig bröd, grafsånger sjungas till de döde och å den dödes vägnar. De dödes väg är vintergatan. Den rituella litauiska folkdikten är synnerligen rik (en stor samling utgafs af bröderna Juszkiewicz 1883). En pålitlig materialsamling fr. o. m. Tacitus t. o. m. 1400-(talet) är Mierzinskis 'Mythologiae lithuanicae monumenta" (1-2, 1892-96).
Lll.
Under slavisk mytologi hade vi fått reda på att Perun var en himmels-, regn- och åskgud, samt demonbekämpare motsvarande "Indra-Zeus-Juppiter-Tor." Eftersom redan uruppenbarelsen torde ha meddelat Adam och patriarkerna t o m Noah, att Gud 1) är i himmelen, 2) besegrar demoner, och har meddelat att Gud 3) gjorde bruk af regn och öfversvämning för att straffa onda menniskor, kan detta drag af sagorna om Perkunas förklaras som konfysa minnen af uruppenbarelsen - blandat med ovädersdemoners anspråk på att dyrkas som Gud! Att sedan de som neka denna uruppenbarelse, trots sådana konfysa minnen deraf hos alla hednafolk i gamla och nya verlden och oceanien, stirra sig mer eller mindre blinda på en theori om mytologins uppkomst i
"Whether matrimony is of natural law?
...
Objection 2. Further, that which is of natural law is found in all men with regard to their every state. But matrimony was not in every state of man, for as Tully says (De Inv. Rhet.), "at the beginning men were savages and then no man knew his own children, nor was he bound by any marriage tie," wherein matrimony consists. Therefore it is not natural.
Reply to Objection 2. The assertion of Tully may be true of some particular nation, provided we understand it as referring to the proximate beginning of that nation when it became a nation distinct from others; for that to which natural reason inclines is not realized in all things, and this statement is not universally true, since Holy Writ states that there has been matrimony from the beginning of the human race."
(Min emfas) - Civilisation eller åtminstone jordbrukskultur är altså, likaväl som äktenskapet St Thomas här tänker på, naturliga för menniskan. Hans argument om den Heliga Skrift är ju tillämpligt äfven på andra delar af det fullt menskliga, kultiverade lifvet.
Ändå används dateringsmethoder som C14 för att undergräfva förtroendet för den Heliga Skrift och äfven menskliga traditioner om de egna folkens ursprung. Härom kan sägas att methoden bygger på det lösa antagandet att verlden skulle vara så pass gammal att C14-halten i athmosphären hunnit stabilisera sig långt innan de fossil/organiska material dogo som innehålla minsta mätbara mängd C14. Om i stället C14-halten ökade från den bibliskt daterade skapelsen till en relativt sent uppnådd stabilitetsniveau - eller möjligen ännu ökar - innebär den hypotesen en mycket yngre ålder för de daterade föremålen: inom civiliserade menniskors fullt möjliga traditionsminne.
Om skeletten af skogsmenniskor nu icke äro så oerhördt gamla som gjorts gällande, utan betydligt yngre, hvad kan då sägas om dessa skogsbor? Voro de litaver, de nuvarande litavernas förfäder? Snarare troligt att de voro de litaviska sagornas mishkeliai. Skogstroll. Att dessa således icke voro demoner utan möjligen vilda banditer i förbund med dem (demoner efterlemna inga skelett). I hvart fall att menniskor lefvande i skogar lefvat jemte litaver eller så nära för dem att de kunnat finnas qvar vid litavernas ankomst.
Här vill jag passa på att citera ytterligare en bit ur art. lituslavisk, NF 2 uppl.:
"Orsaken till de många speciella inbördes likhetspunkterna mellan baltiska och slaviska språk måste vara den, att de dem talande folken länge innehaft ett sammanhängande språkligt samfärdselområde (väl också ett geografiskt mera begränsadt än vid den tid, då de först skymta fram i historien), och att det relativa afbrottet - fullständigt torde det aldrig ha varit - i den gemensamma språkutvecklingen inträdt vid en jämförelsevis sen tidpunkt.
[detta är temligen troligt oafsedt hvad man anser om indoeuropeiska urspråkstheorin, med reservation för lingvistisk datering: ett nytt språk kan uppkomma på en generation - som vid kreolisering af pidginspråk eller vid uppkomsten af franska som eget, från latin skiljt språk mellan Alcuin af York och Strassburgerederna, eller, om Belloc har rätt, Engelskan i generationen som vax upp efter digerdöden 1348, men å andra sidan bevaras oförändradt, åtminstone till strukturen, i flera årtusenden, i hvart fall med skriftens hjelp]
Balterna och slaverna synas också ständigt ha lefvat i nära grannskap till hvarandra. De senares ursprungliga samhem bör säkerligen sökas s. om de baltiska stammarna, men redan tidigt, i synnerhet från ungefär 400-talet, började slaverna utbreda sig så starkt, att de kommo att omge balterna också mot ö. och delvis mot v. och ha i tidernas lopp mer och mer inskränkt dessas område i s. och ö."
[Slavernas utbredning är ett historiskt faktum, om det sedan är belagdt från 400-tal eller först sednare, och deraf kunna vissa geografiska slutledningar dragas, till exempel denna, äfven om Litvae ännu icke nämnts i skrift och aestii hafva samma namn som ett finskugrisk-talande folk]
Problem 1 utmynnar således i ett erkännande att den litaviska nationens ursprung ej är helt kändt, en okunskap hvars erkännande vi hjelpts till af theologien. De evolutionistiskt sinnade anse för sin del mer än så klarlagdt, men de godkänna också bevistyper vi ej kunna erkänna.
Wednesday, November 5, 2008
Litavens kulturhistoria, problem 2
Problem 2:
2, Misslyckad mission
Tyska Orden före Baltikum
Tyska Ordens nya uppdrag i Preussen
Sverdsriddareorden
3, Ryngold
Fördraget i Viterbo
Sverdsriddareorden i Livland
4, Mindaugas
Ordnarnes sammanslagning ur Tyska Ordens synvinkel
Tyska Ordens magt och organisation
5, Gediminas
(Tyska Ordens)Expansion i Preussen ...och usurpation i Estland och Livland
6 Kestutis och Algirdas
Bröderna Jungingen
Slaget vid Tannenberg/Grunwald
7 Vytautas, Jogailo och Jadvyga
Excurs om polsk historia
Freden i Thorn (den första)
8 Resten af Vladislav Jagellos regering och dennes efterträdares
Andra freden i Thorn till Preussens sekularisering
9 Renaissancen, reformationen och motreformationen i Polen
Afslutningsvis om Polens historia under jagellonska perioden
Tyska Orden i Livland
Walter von Plettenberg
Gotthard Kettler
Kettlers ättlingar (exkurs)
Tyska Orden efter Baltikums förlust
min slutledning
Nationens enande och tidiga historia, samt riddareordnarnes rôle dervid och öfriga historia
2 Misslyckad mission
"Concerning their early history, even to-day little reliable information is available. In the twelfth century of our era, we find them divided into various clans and taking part in the wars between the princes of Polozk, Novgorod, Tchernigoff, etc., now as allies of the princes and again as enemies. From the end of the twelfth century they were engaged in constant warfare with the Order of the Brethren of the Sword, who were extending their conquests along the coast of the Baltic into Livonia. The Lithuanians were divided politically into numerous principalities, mostly hereditary, and to a great extent independent of one another."
[Hvilket för oss till:]
Teutonic OrderTyska orden före Baltikum
Tyska orden (T. der Deutsche orden) l. Vår Frus den heliga Marias tyska hus af Jerusalem, andlig riddareorden, var från början en gren af Johannitorden (se d. o.).
(1) There was already a Teutonic hospital for pilgrims from Germany in the Latin Kingdom of Jerusalem, with a church dedicated to the Blessed Virgin, who is still the patroness of the order and after whom the name Mariani is sometimes given to its members.
Enligt sägnen skall en rik tysk i Jerusalem, 1128, hafva lagt den första grunden till detta brödraskap genom att göra sitt hus till herberge och hospital för fattiga och sjuka tyska pilgrimer. Bredvid detta hospital skall han äfven hafva uppfört en åt Jungfru Maria helgad kyrka, efter hvilken längre fram de tyske hospitalsbröderna fingo ofvannämnda namn. Genom gåfvor och tillslutning ökades deras förmögenhet och antal.
But this establishment, which was under the jurisdiction of the Grand Master of St. John, was broken up at the conquest of Jerusalem by Saladin (1187). During the Third Crusade German pilgrims from Bremen and Lübeck with the Duke of Holstein established a temporary hospital under the besieged walls of Acre; this was a large tent, constructed from the sails of their ships, in which the sick of their country were received (1190). After the capture of Acre this hospital was permanently established in the city with the co-operation of Frederick of Suabia, leader of the German crusade, and at the same time religious knights were attached to it for the defence of pilgrims. The Order of Teutonic Knights was founded and took its place beside the other two orders of Jerusalem, the Hospitallers and the Templars.
Genom Jerusalems eröfring af Saladin 1187 sprängdes dock de tyske hospitalsbröderna, men år 1190, vid belägringen af Accon, gjordes början till återupprättande af deras samfund. Då nämligen sjukdomar bortryckte en mängd af de tyske korsfararna utanför denna stad, upprättade några korsfarare och pilgrimer från Lybeck och Bremen ett hospital. Så länge belägringen fortfor, utgjorde detta endast ett tält af segelduk, men efter Accons eröfring fick det i staden särskilda byggnader sig anvisade. Från denna tid började de tyske hospitalsbröderna emancipera sig från Johannit-orden. Oriktiga äro dock uppgifterna att det tyska hospitalsbrödraskapet utanför Accon utbildats till en andlig riddareorden, och att hertig Fredrik af Schwaben var stiftaren af Tyska orden. De ofvannämnde lybske och bremiske pilgrimerna hade visserligen ställt hospitalet under nämnde furstes beskydd, men detta vardt ej af någon betydelse eller varaktighet, enär han afled redan i Jan. 1191.
As early as 1192 they were endowed by Celestine III with the same privileges as the Order of St. John, whose hospital rule they adopted, and as the Order of the Temple, from which they borrowed their military organization.
Mera gjorde då hans [Fredriks af Schwaben] broder kejsar Henrik VI för brödraskapets utveckling, då han 1196 af påfven för detsamma utverkade flere privilegier, bl. a. rättigheten att ur sin egen krets välja sig en »mästare», hvarigenom skilsmässan från Johannitorden blef fullständig. Till en riddareorden förvandlades det tyska hospitalsbrödraskapet först 1198. Stiftarna voro ärkebiskopen af Mainz, biskoparna af Hildesheim och Passau samt några andra anförare för de tyske korsfararna. Den Tyska riddareorden organiserades efter Tempel- och Johannitordnarna som mönster. Men medan dessa till sin idé hade en europeisk karakter, gjorde sig vid stiftandet af Tyska orden den grundsatsen gällande, att endast tyskar skulle få inträda i densamma. Orden blef ock denna grundsats trogen, och den bröt knappt mot densamma, då den i sig upptog svenskar och danskar.
[Eftersom förf. i Catholic Encyclopedia torde ha haft tillgång till påfliga dokument i högre grad än förf i NF, är uppg om privilegierna redan 1192, året efter Fredriks af Schwaben död, trovärdigt: hvilket torde vara att anse som postum kulmen af hans anstrengningar, så att han mycket väl kan anses för ordens grundare]
Innocent III in 1205 granted them the use of the white habit with a black cross. The emperors of the House of Suabia heaped favours upon them. Moreover, they took sides with Frederick II even after he had broken with the papacy and in opposition to the other two military orders. During the Fourth Crusade, when the gates of Jerusalem were for the last time opened to Christians, under the command of this emperor, the Teutonic Knights were able to take possession of their first house, St. Mary of the Germans (1229). But it was not for long and before the end of the century they left Palestine, which had again fallen under the yoke of Islam (1291).
(2) A new career was already open to their warlike and religious zeal, in Eastern Europe, against the pagans of Prussia. This coast of the Baltic, difficult of access, had hitherto resisted the efforts of the missionaries, many of whom had there laid down their lives. To avenge these Christians a crusade had been preached; a military order founded with this object, the Sword-bearers (see MILITARY ORDERS, THE), had not been very successful, when a Polish duke, Conrad of Massovia, determined to ask the assistance of the Teutonic Knights, offering them in return the territory of Culm with whatever they could wrest from the infidels. Hermann of Salza, fourth Grand Master of the order, was authorized to make this change by Honorius III and the Emperor Frederick II, who, moreover, raised him to the rank of prince of the empire (1230).
Svärdsriddareorden
Svärdsriddareorden stiftades af biskop Albert I af Riga och erhöll påfven Innocentius III:s stadfästelse 1202-04. Den organiserades efter Tempelherreorden såsom mönster både i militäriskt och religiöst hänseende. 1210 påbjöd påfven, att den nya orden visserligen fortfarande skulle bära tempelherrarnas hvita mantel och röda kors, men till åtskilnad från dem tillika ett svärd under korset. Deraf uppkom namnet Svärdsriddareorden; den ursprungliga benämningen var dock Bröderna af Kristi ridderskap (Lat. fratres militiae Christi). Namnet svärdsbröder började användas först långt efter sedan denna orden blifvit förenad med Tyska orden. Först i midten af 1500-talet blef det intill våra dagar brukliga namnet svärdsbröderna af Tyska orden (Lat. Ensiferi teutonici ordinis milites l. Ensiferi) den vanliga benämningen bland historiska författare. Till skilnad från de andra riddareordnarna skulle den nya orden icke lyda direkt under påfven, utan under biskopen af Riga, i både andligt och verldsligt afseende. Orden utgjorde ett slags stående här, som skulle hjelpa sin länsherre, biskopen, att försvara och utbreda kristendomen. Det var ock till stor del genom denna orden, som biskop Albert eröfrade de tyska Östersjöprovinserna.
År 1212 begärde svärdsriddareorden egen biskop, hvilket afslogs. Men sedan Dorpats, Ösels, Kurlands och Semgallens biskopsstift grundats, mottog den af biskoparna derstädes en del af deras stift såsom län på samma vilkor som af biskopen af Riga.
3 Ryngold
"Historia. Först i 13:de årh. framträder L. såsom ett historiskt helt dermed att Ryngold samlar de af Tyska orden i v. och tatarerna i ö. hotade litaviska stammarna till gemensamt försvar, eröfrar Polotsk och besegrar Svärdsbröderna vid Kamin (1236)."Fördraget i Viterbo
Ordens makt var under 1300-talet i oafbrutet stigande både i Livland och Preussen. Redan 1274 lät den Rudolf I tilldela sig den verldsliga domsrätten och öfverhögheten öfver Riga, ehuru detta stred emot påfvens bref, ärkebiskopens rättigheter och stadens privilegier. 1288 kufvade den fullständigt Semgallen.
Livland under svärdsriddarne
Som biskoparna voro riksfurstar, stod orden till kejsaren och riket i en undervasalls förhållande. Ordensmästaren - magister fratrum militiae Christi - styrde orden i det hela nästan med oinskränkt makt. Han skulle väljas bland ordensriddarna af ordensbröderna, församlade till ett generalkapitel. Han förde högsta befälet icke blott öfver ordens, utan öfver alla Livlandens krigsmakt; dock hade ej han, utan endast biskoparna rätt till häruppbåd. De ordensbröder, som bodde på samma slott, utgjorde ett konvent, i spetsen för hvilket någon af ordens högre ämbetsmän stod. Konventet, samladt till rådplägning, kallades kapitel; dock var det endast de bröder mästaren kallade, som hade rätt att infinna sig. Generalkapitlet utgjordes af hela det församlade ordensbrödraskapet. Det hölls endast i och för vigtigare angelägenheter, t. ex. för val af mästare eller andra ämbetsmän, upptagande af ordensbröder samt frågor om krig och fred. Ordensmästaren var dock ej i dessa fall bunden af besluten. Han residerade i Riga, ej i Wenden. Han hade en egen kaplan, som vanligtvis äfven var hans kansler och som sådan hade ordenssigillet om hand. När ordensmästare ej fanns, tillsattes en preceptor såsom hans ställföreträdare. Han motsvarade troligen storkommendören hos tempelherrarna. De ordinarie ämbetsmännen voro tressler - skattmästaren - och drapier, hvilken senare hade hand om ordensbrödernas beklädnad och utrustning. Provincialmästarna eller komturerna voro två i Riga stift, men sannolikt fanns det äfven en i hvart och ett af de öfriga stiften. Öfver sina områden hade dessa högsta ledningen och förvaltningen. Under dem stodo ordensfogdarna, som i första hand hade att deltaga i rättskipningen, skatteuppbörden och handhafvandet af politien m. m.
Redan tidigt fordrade ordensmästaren, att biskopen skulle inrymma orden en tredjedel af Riga och af de inkomster han uppbar från denna stad: framförallt af myntverket och fisket, hvilka fordringar dock afslogos. Men 1226 ingick orden med staden, under bemedling af den påflige legaten, Vilhelm af Modena - senare Vilhelm af Sabina - en öfverenskommelse om ömsesidigt skydd och försvar. Ordensbröderna, som bodde i Riga, skulle hafva samma skyldigheter som borgarena, dock skulle de ej lyda under stadens jurisdiktion, utan blott under mästarens och biskopens. Två ordensbröder skulle hafva säte och stämma i rådet. Fastighetsskatt var orden underkastad för sina hus, dock ej för dem, i hvilka mästaren och ordensbröderna bodde. Deremot skulle ordensbröderna betala samma förmögenhetsskatt som borgarena. Dessa voro berättigade att i orden inträda som riddare. A. H-ld.
N. F. I uppl. 15, Socker - Tengström, sp 1122-24
4 Mindaugas
The credit of having united them belongs to Prince Mendog (or Mindowe), who, towards the middle of the thirteenth century, succeeded in compelling the lesser princes to recognize his supremacy. With a view to strengthening his position against external enemies, especially the Teutonic Order, Mindowe and his wife sought baptism in 1250 or 1251, and received from Innocent IV the royal crown, with which he was crowned by the Bishop of Kulm, in 1252 (1253) in presence of the Master of the Teutonic Order. As Mindowe desired a special diocese for his territories, one Christian, a member of the Teutonic Order, was by order of the pope consecrated Bishop of Lithuania by Archbishop Albert of Riga. Notwithstanding Albert's efforts to secure this new diocese as suffragan of his see, it was made directly dependent on Rome. Of Christian's activity in Lithuania little is known. At this period, however, Christianity acquired no firm footing in Lithuania proper; it was embraced only by Mindowe and his immediate friends, and by them purely for political reasons, and it was also with an eye to political interest that they reverted to paganism about 1262. As Christian was coadjutor Bishop of Mainz as early as 1259, he cannot have long occupied the See of Lithuania; his successor, John, also a member of the Teutonic Order, also appears as coadjutor Bishop of Constance. The murder of Mindowe by his nephew Traniate was followed by great political confusion and a complete relapse into paganism. In the Russian territories, however, which were then and later known as Lithuanian, Christianity was retained under the Greek Orthodox form, these regions having been evangelized from Byzantium."
"Hans [Ryngolds] söner Erdziwill och Mindowe förde oafbrutna strider med de nyssnämnde fienderna. Den förre föll (1241) i strid mot tatarerna, den senare lät döpa sig. erhöll konungatitel af påfven Innocentius IV och kröntes till konung i Novgrodek (1252)."
Ordnarnes sammanslagning ur Tyska ordens synvinkel
The knight Hermann Balk, appointed Provincial of Prussia, with twenty-eight of his brother knights and a whole army of crusaders from Germany began this struggle which lasted twenty-five years and was followed by colonization. Owing to the privileges assured to German colonists, new towns arose on all sides and eventually Germanized a country of which the natives belonged to the Letto-Slavic race. Thenceforth the history of this military principality is identified with that of Prussia (q.v.). In 1309 the fifteenth Grand Master, Sigfried of Feuchtwangen, transferred his residence from Venice, where at that time the knights had their chief house, to the Castle of Marienburg, which they made a formidable fortress.Länge såg det ut, som om den nya riddareorden icke skulle få någon större betydelse; under dess andra »mästare» hopsmälte riddarnas antal till 10. I Österlandet har orden icke spelat någon större rol, ehuru den der en tid hade ganska stora besittningar.
Den fick snart sådana äfven på Sicilien, i trakten omkring Brindisi och Bari samt i Venezia, der ett ordenshus låg, som efter Accons fall (1291) blef högmästarens säte ända till 1309.Salza, Hermann von, den tyska ordens berömdaste högmästare, f. omkr. 1180 på slottet Salza (Langensalza) i Timringen, trädde 1210 i spetsen för nämnda orden och lade genom sin verksamhet grunden till dess verldshistoriska betydelse. Med ifver hängifvande sig åt ordens mission, deltog han i korstågen 1221 och 1228-29, upptog 1230 kampen mot de hedniske preussarna, hvilka af honom underkufvades, samt lyckades 1237 med sin orden införlifva svärdsriddarnas, hvarigenom ordens område kom att sträcka sig ända till Livland. Som medlare spelade han en särdeles vigtig roll särskildt under stridigheterna mellan kejsar Fredrik II, som han ofta bistod med sina råd, samt påfvarna och de lombardiska städerna. Han dog i Salerno d. 20 Mars 1239, samma dag som påfven Gregorius IX genom att exkommunicera kejsaren, gjorde hans medlingsförsök om intet. [NB. Författaren har tyvärr oskicket att stå på kejsarens sida och dermed se påfven som skuld till konflikten: i sjelfvba verket räddade påfven kristendomens anspråk att vara ombud för Kristus, som har ALL magt i himmelen och på jorden.Annorlunda uttryckt räddade påfven det katolska samvetets frihet att icke böja sig för antiklerikalt tyranni, eller åtminstone kristenhetens frihet just då från sådana - emellertid var det på detta antiklerikalt antipåfliga och partiska sätt som 1800-talets svenske lärde uttryckte sig - och vår kultur står än under deras inflytande] S. var en af den senare medeltidens mest betydande personligheter. - En broder till honom var sannolikt den som minnesångare bekante Hugo von Salza.
Först under sin fjerde högmästare, Hermann von Salza (1211-39), blef Tyska orden en verklig makt. Genom sin redlighet och statsklokhet vardt Salza flere gånger tagen till medlare i tvisterna mellan kejsar Fredrik II och påfvarna, och bägge partierna visade orden sin välvilja: kejsaren gjorde orden rik uti Italien och Tyskland, påfvarna förlänade den flere vigtiga privilegier. Salzas planer gingo dock mindre ut på att fortsätta striden i Österlandet än att fullfölja foretag, som syntes honom nyttigare. På uppmaning af konung Andreas II af Ungern sände han en del af sina riddare att kämpa mot de hedniske kumanerna, som hotade Siebenburgen. Men som riddarna der uppträdde såsom alltför ifriga förfäktare af de tyska intressena, blefvo de snart nödsakade att lemna landet. Men en tid derefter fick orden ett tacksammare fält för sin verksamhet, nämligen i Preussen (se d. o., sp. 223-224), hvars innevånare ännu voro hedningar och ett plågoris för sina kristna grannar, och der Olivamunken Kristian, af påfven nämnd till biskop, understödd af korsfarare visserligen försökte, ehuru med liten framgång, utbreda kristendomen. Det omvändelseverk och det kolonisationsarbete, som Tyska orden kom att utföra der, och i viss mån äfven i Östersjöprovinserna, hvarest de upprätthöllo eller fortsatte Svärdsriddareordens (se d. o.) [se ofvan] verk, hafva gifvit Tyska orden en verldshistorisk betydelse, emedan den derigenom vardt en förmur mot de slaviska och mongoliska rikena i östra Europa. Det var hertig Konrad af Masovien, som 1226 kallade Tyska orden till hjelp mot sina roflystna hedniska grannar. Det korståg, som kejsar Fredrik II vid denna tid hade i sinnet, gjorde, att högmästaren ej då kunde villfara hertigens begäran. Polackerna bildade då sjelfva, efter Svärdsriddareorden som mönster, en andlig riddareorden, bröderna af Dobrzyn, men denna uppgick snart i Tyska orden.År 1229 syntes de förste tyske riddarna i Kujavien (Posen). Följande år kom en större skara, som till anförare hade landtmästaren Hermann Balk. 1231 gick denne öfver Weichsel och inträngde i Kulmlandet, der han lade grunden till Thorn och 1232 äfven till Kulm. Ordens framgångar gynnades i hög grad deraf att påfven förklarade dess eröfringar för S:t Petri egendom och derigenom beskyddade orden för närboende kyrkofurstar. Sedan biskop Kristian råkat i preussisk fångenskap, förföll den myndighet påfven gifvit honom, och snart blefvo alla biskopar och andlige i Preussen underordnade orden. Kejsaren åter främjade ordens intressen genom att gifva den rätt till de eröfrade landen enligt den teorien att hela jorden lydde under »det heliga romerska riket». Fredrik II gjorde högmästaren till riksfurste öfver det eröfrade landet. Genom fördraget i Viterbo 1237 måste Hermann von Salza på påfvens bud, ehuru ogerna, samtycka till Svärdsriddareordens förening med Tyska orden.
Hermann Balk var derefter både landtmästare i Preussen och herrmästare i Livland. 1238 slöt han å ordens vägnar fördraget i Stenby med Valdemar Seier, genom hvilket orden återlemnade till Danmark norra Estland (Reval, Harrien, Wierland samt Allentaken med Narva), men erhöll Jerwen. Hundra år senare (1346) löste orden det danska Estland till sig för en penningesumma. Emellertid utbredde orden allt mer sitt välde under strider med preussarna, kurerna, litaverna, polackerna m. fl. År 1242 utbröt i Preussen det första stora upproret, som varade i nästan ett helt årtionde. Endast med största ansträngning lyckades orden besegra sina fiender, men östra Preussen och Samland voro dock ännu okufvade. Genom hjelp af Ottokar II af Böhmen blef Samland 1254-55 tvingadt till underkastelse, och till denne konungs ära gaf orden den stad, som den anlade vid Pregel, namnet Königsberg. Emellertid reste sig samländare och preussare 1261 allmänt, och ordenshären blef i öppen slagtning besegrad. Men kort derefter blef Samland fullkomligt kufvadt, och 1283 utvandrade de siste preussiske frihetskämparna till Litaven. Genom att klokt begagna sig af striderna mellan Brandenburg och de polske furstarna (Piasterna) kom orden 1307 -13 i besittning af Danzig och Weichsels delta; större delen af Preussen lydde således då under dess välde. [NB: både Piasterna och mark Brandenburg voro kristna! Detta ligger således utanför Tyska Ordens eröfringar på hedningars bekostnad.]Sedan Svärdsriddareorden uppgått i Tyska orden, hemtade den nya krafter och fullföljde sina eröfringar, ehuru enligt föreningsfördraget i Viterbo de livländske biskoparna, ödesdigert nog, äfven skulle vara Tyska ordens länsherrar, hvad besittningarna i Östersjöprovinserna beträffade, liksom de förut varit Svärdsriddare-ordens. Ännu mera inveckladt vardt detta länsförhållande, sedan en ärkebiskop blifvit tillsatt öfver alla »Livlanden» (Estland, Livland och Kurland) och Preussen. Denne skulle nämligen i de förstnämnda landsdelarna vara Tyska ordens länsherre, men i Preussen åter, såsom de andre biskoparna, orden underordnad. Ordens fordran att det åter kufvade Kurland skulle utgöra en del af Preussen och att orden utan biskopens af Kurland öfverhöghet skulle besitta sina 2/3 af landet, biskopen åter endast 1/3 mötte de livländske biskoparnas motstånd. Hvarken biskopen af Riga eller den nyutnämnde ärkebiskopen ville erkänna denna fordran, ehuru den 1245 blifvit gillad af både påfven och kejsaren. Tvisten mellan ärkebiskopen och biskopen af Riga å ena sidan och orden å den andra vardt emellertid så hotande, att påfven måste modifiera sin förra dom. Kurland erkändes visserligen för en del af Preussen, men skulle icke få skiljas från Livland, således icke förenas med det preussiska ordenslandet, och orden skulle för sin andel af Kurland vara befriad från biskopens länshöghet. Nu bestämdes ock, att Riga skulle blifva ärkebiskopens säte, och att, sedan den dåvarande biskopen af Riga aflidit, Rigas stift skulle förvandlas till ett ärkestift. För den livländska ordensgrenen blef denna bestämmelse ödesdiger, enär ärkebiskopen liksom de andre livländske biskoparna sökte bibehålla sin ställning som länsherre, under det att Tyska orden åter, liksom förut Svärdsriddarna, sökte befria sig från sin underordnade ställning. När orden för dessa sina planer icke fann stöd hos påfvarna, sökte och vann den ett sådant hos de tyske kejsarna, men derigenom råkade orden i farliga och långvariga förvecklingar.
Tyska ordens magt och organisation
Ordens maktställning var likväl redan i slutet af 1200-talet storartad. I Accon och Armenien hade den besittningar, så ock i Achaja, Italien och Spanien. Dessa besittningar, utom de italienska, gingo visserligen snart förlorade; dock utan att detta försvagade ordens makt. Ty mellan Östersjön och Adriatiska hafvet, Finska viken och Maas hade den stora besittningar.
I Preussen låg dock framförallt tyngdpunkten för dess makt, i synnerhet sedan högmästaren Siegfried von Feuchtwangen 1309 flyttat ordens hufvudsäte från Venezia till Marienburg (se d. o.), hvilket 1335-41 vardt så starkt befäst, att det gällde för ordens starkaste fästning.
Men ett ännu starkare bollverk hade orden i sin förträffliga organisation. Orden bestod af fyra klasser. De egentlige ordensbröderna, den ledande klassen, voro fördelade i riddare och prester. För att upptagas i orden måste man vara af obefläckad vandel och tillhöra en riddareslägt eller ock en sådan friboren slägt, hvars medlemmar kunde blifva slagna till riddare (borgarefamiljer i Riga och i de andra städerna i Livland ansågos för sådana slägter). I allmänhet rekryterades dock riddarna, som utgjorde ordens kärna, ur den tyska adeln. Riddarna och ordenspresterna utgjorde generalkapitlet. I början af 15:de årh. utgjorde samtliga ordensbröderna, riddare och prester, ett antal af 800. Ordensbrödernas drägt var en hvit mantel med svart kors. Alla ordensbröder skulle lofva att vårda och beskydda de sjuke och fattige samt dessutom aflägga de tre löftena om kyskhet, lydnad och fattigdom. Ingen ordensbroder fick nämligen besitta enskild egendom. Hvarje ordensbroder hade att följa en i de minsta detaljer bestämd lefnadsordning, som var mycket sträng. Efter ordensbröderna märkas medbröderna. Dessa fingo gifta sig och skulle vid sitt upptagande i orden till densamma öfverlemna åtminstone hälften af sin egendom. Orden skulle dock vara skyldig att lemna dem underhåll. Till medbröderna hörde ofta regerande furstar. Äfven dessa buro hvit mantel, men endast med halfkors. Under medbröderna stodo halfbröderna. Äfven dessa aflade de tre löftena. Deras drägt var merendels grå och med halft kors. Sist kommo de tjenande bröderna l. gråmantlarna samt halfsystrarna, ett slags nunnor, som hade vården af de sjuke. Halfsystrarna fingo icke bo i ordenshusen. I spetsen för orden stod den af generalkapitlet eller dess förnämsta medlemmar valde högmästaren (der hochmeister), hvars makt var inskränkt af generalkapitlet, enär han ej utan dess bifall kunde stifta lag, utnämna ämbetsmän eller besluta om krig och fred. Till biträde i centralregeringen hade han sex särskilda ämbetsmän, som hvar och en tillika förestodo ett af de större komturierna. Högst i rang af dessa stod storkomturen (der grosscomthur), som under sin öfveruppsigt hade ordenspresterna och de tjenande bröderna. Han var äfven högmästarens, ställföreträdare. Öfvermarskalken (der obermarschall) var ordens krigsminister. Han och storkomturen förestodo ofta hvarandras ämbeten. Vidare att märka äro der obertrappier, som hade hand om ordensmedlemmarnas beklädnad, skattmästaren (der tressler), der spittler, under hvilken stodo ordens hospital och fromma stiftelser, samt der scheffler, hvilken det ålåg att sörja för proviant väsendet. Kanske stod dock denne under storkomturen, till hvars åligganden äfven hörde öfveruppsigten öfver ordens handel, som drefs i stor skala och med stor skicklighet för ordenssamhällets räkning. Ordens besittningar voro delade i provinser, af hvilka Preussen, Tyskland och Livland voro de förnämsta. Sicilien tyckes snart hafva gått förloradt.I spetsen för ordensprovinserna stodo landtmästare (landmeister), hvilka, likasom de ofvannämnde centrale ämbetsmännen, utgjorde ordens stordignitärer (die grossgebietiger). Den tyske landtmästaren (der deutschmeister) var den högste i rang inom orden näst högmästaren, eller kanske rättare han blef det med tiden, ty storkomturen nämnes också såsom högmästarens närmaste man. Der deutschmeister styrde ordens i Sachsen, Timringen och Franken liggande 12 »ballier». Han utnämndes af högmästaren efter ett af provinskapitlet upprättadt förslag af två personer. Han hade rätt att anklaga högmästaren inför generalkapitlet. I slutet af 1400-talet vardt han mycket litet beroende af högmästaren; kejsar Maximilian I förlänade honom riksfurstevärdigheten. Tidigare än der deutschmeister innehade den livländske mästaren, herrmästaren (der herrmeister oriktigt återgifvet med heermeister och »härmästare»), en mycket sjelfständig ställning inom orden; i rang var han närmast der deutschmeister. Ordensprovinsernas förvaltning och ämbeten voro i allmänhet bildade efter centralförvaltningen och dess organ såsom mönster. Den livländske mästarens närmaste man var landtmarskalken (der landmarschall). Liksom högmästarens makt var inskränkt af generalkapitlet, var landtmästarnas det af provinskapitlen. Dock synes herrmästaren från början varit mindre beroende af detta, än de andre mästarna. Det livländska kapitlet satte vid herrmästares tillsättande i början två på förslag, af hvilka högmästaren utnämnde deri ene, men sedan 1469 satte det endast en på förslag. Sedan högmästaren förlagt sitt residens till Preussen, öfvertog han landtmästareämbetet för denna provins. Och efter hand kommo äfven ordens besittningar vid Rhen, i Nederländerna och i Österrike (de s. k. kammarballierna) att lyda omedelbart under honom, icke under der deutschmeister. Hvarje ordensprovins var indelad i militära, administrativa och judiciella områden, komturier. Tyska ordensprovinsen var dock indelad i 12 ballier, omfattande flere komturier, en indelning, som ej fanns i Preussen och Livland. I spetsen för ballien stod en landtkomtur, för komturiet åter en komtur, som residerade i det förnämsta ordensslottet inom komturiet. I ett sådant slott eller ordenshus brukade ända till 70 riddare hafva sin bostad. Desse utgjorde det s. k. konventet, som till komturen hade samma ställning som kapitlen till »mästarna». Befälet på de mindre slotten fördes af fogdar, i Preussen, men icke i Livland, underordnade komturerna. Alla dessa nu uppräknade ämbetsmän, kanske fogdarna i Preussen undantagna, utgjorde die ordensgebietiger och kärnan af kapitlen. Att dessa togos ur riddarnas klass faller af sig sjelf.
Utom presterskapet lydde adeln omedelbart under orden. I Preussen fanns dels en infödd adel af preussisk börd (Withingen), som åtnjöt vissa privilegier mot krigstjenstskyldighet, dels en tysk länsadel, som redan 1285 fått sina län ärftliga samt högre ochiägre domsrätt. Borgerskapet i städerna (Thorn, Kulm m. fl.) lefde under Magdeburgs stadslag och skulle för sina fri- och rättigheter göra krigstjenst, när orden det behöfde. Bönderna af preussisk härkomst voro till största delen omedelbara undersåtar under withingarna eller orden. Som nu borgerskapet och en stor del af bondbefolkningen voro tyska invandrare, hvilka inrättade sig på tyskt vis och lefde efter tysk rätt, blef det lätt för ordensriddarna, som sjelfve rekryterade sig ur den tyska adeln, att efter hand germanisera Preussen. Småningom uppgingo också withingarna i den tyska länsadeln, liksom den preussiska landtbefolkningen i tyska böndernas klass. Ordens makt i Preussen var således fast grundad i verldsligt afseende. Att den blef så stark, dertill bidrog i väsentlig grad att biskoparna och det öfriga presterskapet blefvo i Preussen så beroende af orden. På deras val och tillsättande utöfvade orden det största inflytande; alla prester skulle ock till tecken på ordens öfverhöghet bära ordensdrägten. I Livlanden deremot fortfor orden länge att vara vasall under biskoparna, men den hade icke många vasaller der före det danska Estlands förvärfvande. De estländske vasallerna utgjordes af det berömda harrisk-wiriska ridderskapet.
5 Gediminas
NF, 2a uppl säger om honom:
[Närmare bestämt:]
Expansion i Preussen...
...och usurpation i Estland och Livland
6 Ke'stutis och Algirdas
Two of his sons, Olgerd and Keistut, successfully defended the independence of their kingdom against the order, while pushing their conquests further into Russia. Vigorous champions of paganism, they opposed the entrance of Christianity within their frontiers, although Gedymin, while himself remaining a heathen, had granted entire freedom to the Christian religion. Thus, the Franciscan and Dominican monasteries founded at Wilna under Gedymin were suppressed by his sons."Af dennes söner gjorde sig Olgerd (sedan 1330) till ensam herskare, fördref tatarerna ur Podolien och slog Dimitri, storfurste af Moskva, vid Mosaisk (1333). I förbund med sin svåger Kasimir den store af Polen eröfrade han det s. k. Röda Ryssland (1340), besegrade Tyska orden (1343) och afslöt med landmästaren af Livland den s. k. röfvare-freden (1367)."
Bröderna Jungingen
En annan utmärkt högmästare var Konrad von Jungingen (1393-1407), som 1398 eröfrade Gotland från vitalianerna; men Erik XIII lyckades genom en i Sverige hopbragt lösesumma, 9,000 rosenobler, år 1408 förmå orden att utrymma ön. Genom den litaviske storfursten Jagellos öfvergång till kristendomen och hans förmälning med polska drottningen Hedvig, hvarigenom föreningen mellan Litaven och Polen grundlades, blef orden hindrad att eröfra Litaven, något som den länge åsyftat under förevändning att omvända detta lands innevånare till kristendomen.
Det var ock högmästaren Konrad von Jungingen, som 1397 utfärdade det berömda privilegiet, som är kändt under namnet »harrisk och wirisk rätt», och som vardt af så stor betydelse för den baltiska adeln.
biografisk notis om bröderna Jungingen:
Jungingen. 1. Konrad von J., Tyska ordens högmästare och såsom sådan kallad Konrad III, valdes d. 30 Nov. 1393 till högmästare. Han förvärfvade ett berömdt namn såsom regent samt förde en i allmänhet fredlig politik. Då under striden mellan Albrekt och Margareta de s. k. fetaliebröderna bemäktigade sig Gotland (1392) och derifrån drefvo ett omfattande sjöröfveri, som hvarken Margareta eller hansestäderna förmådde stäfja, begaf sig J. med en stark här till Gotland och eröfrade ön (April 1398). J. råkade derigenom i tvist med både Albrekt och Margareta, men ingick 1399 förlikning med den förre på vilkor att Albrekt erhöll 10,000 nobler (l nobel motsvarar ungefär 197 kr.) såsom lån samt löfte om Gotland, ifall han till orden, utöfver sin skuld, betalade 20,000 nobler. Då J. vägrade att till Margareta utlemna Gotland, sände hon 1403 en svensk-dansk här till ön; men denne kunde ingenting annat uträtta än uppbygga några fästen, hvilka följande år intogos af J:s broder, Ulrich. 1404 afslöts ett stilleståndsfördrag, hvari bestämdes, att frågan om Gotland skulle afgöras genom underhandlingar. Dessa hunno dock ej afslutas under J:s lifstid. Han dog d. 4 Mars 1407. -
2. Ulrich von J., den föregåendes broder, var under broderns lifstid ordensmarskalk och valdes d. 24 Juni 1407 till Tyska ordens högmästare. Han afträdde Gotland till Margareta 1408 mot en lösesumma af 9,000 nobler. Konung Jagello af Polen tillfogade honom det fruktansvärda nederlaget vid Tannenberg d. 15 Juli 1410. Sjelf stupade J. i slaget.
(anonym, bd 7 Hufvudskål till Kaffraria, sp 1444 f. - uggleupplagan upplyser att detta skrifvits af signaturen V. K_r.* - V. Koersner, medarbetare i första upplagan gm döden bortryckt före andra, artikel deri oförändradt bibehållen e granskning af annan fackman)
Slaget vid Tannenberg/Grunwald
The number of knights never exceeded a thousand, but the whole country was organized in a military manner, and with the constant arrival of new crusaders the order was able to hold its own among its neighbours, especially the inhabitants of Lithuania, who were of the same race as the natives of Prussia and, like them, pagans. In the battle of Rudau (1307) the Lithuanians were driven back, and they were converted only some years later, with their grand duke, Jagellon, who embraced Christianity when he married the heiress of the Kingdom of Poland (1386).
With this event, which put an end to paganism in that section of Europe, the Teutonic Knights lost their raison d'être. Thenceforth their history consists of incessant conflicts with the kings of Poland.
Jagellon inflicted on them the defeat of Tannenberg (1410), which cost them 600 knights and ruined their finances, in order to repair which the order was obliged to have recourse to exactions, which aroused the native nobility and the towns and provided the Poles with an opportunity to interfere against the order.
Men ehuru det förenade Polen-Litaven var en stormakt, ville orden dock ej afstå från sina utvidgningsplaner, hvilket ledde till ett ödesdigert krig med nämnda riken. Vid Tannenberg stod d. 15 Juli 1410 det afgörande fältslaget. Ordenshären utgjorde enligt de vanligaste uppgifterna 83,000 man, den polsk-litaviska åter 160,000. Ranke anser dock ordenshären hafva varit endast 50,000 man och motparten 100,000 man.
Ordenshären vardt i grund slagen, och högmästaren Ulrich von Jungingen med de förnämste ordensriddarna stupade. Många städer öppnade efter detta nederlag sina portar för segrarna, men det starkt befästa Marienburg försvarades med framgång af komturen af Schwetz, Heinrich von Plauen, som derefter valdes till högmästare (1411-13).
"Olgerd (d. 1377) was succeeded by his son Jagello, who made overtures to the Teutonic Order and concluded a secret treaty with it. Jagello, however, awakened the suspicions of his uncle, Keistut, who took up arms, surprised him at Wilna, and made him prisoner for a time. In the ensuing civil war, Keistut allowed himself to be enticed into Jagello's camp under pledge of personal safety, but on his arrival there he was at once seized, thrown into prison, and eventually put to death (1382)."
"Efter hans död (1377) lät hans son Jagello, som genom sitt giftermål med Hedvig af Polen blifvit konung äfven öfver detta rike, döpa sig i Krakov och antog namnet Vladislav (1386), hvarefter hela L. öfvergick till kristendomen."
[2a uppl om Jagello:]
"Jagello, storfurste af Litauen och konung af Polen, stamfader för jagellonska konungaätten, f. omkr. 1348, d. 1434. Hans fader, Olgerd, hade vid sin död (1377) delat det då ännu hedniska, under begynnande rysk-bysantinsk påverkan stående Litauen mellan sina söner och sin broder Kejstut, men J. lyckades vinna hegemonien bland dessa ständigt inbördes tvistande delfurstar. Förbunden med Polen genom den gemensamma fiendskapen mot Tyska orden, blef han tidigt de tongifvande lillpolske magnaternas kandidat till den polska kronan, som visserligen efter Ludvig den store öfvergått till dennes yngre dotter Hedvig(Jadwiga), men som genom hennes förlofning med Vilhelm af Österrike hotade komma på en tysk furstes hufvud. Som villkor för hans förmälning med henne, hvilken åtföljdes af hans erkännande som polsk konung under namn af Vladislav (II), 1386, sattes hans öfvergång till den romersk-katolska läran och en utvidgning af den polska adelns privilegier. I Litauen gjorde sig snart Kejstuts son Vitold till storfurste, men måste erkänna J:s länshöghet och rätt att i första hand komma i fråga som hans efterträdare. J:s och Vitolds samregering upptogs af en lyckosam kamp mot Tyska orden (slag vid Tannenberg 1410), hvarvid de bl. a. sökte den danske unionskonungens stöd (förbund med Erik af Pommern 1419). I sin inre styrelse kunde J. icke förhindra adelsväldets tillväxt; för den andliga odlingen återupprättade han (1400) universitetet i Kraków, som ännu bär hans namn. Han var gift fyra gånger och efterlämnade två söner."
H. A-t.
[Om Skirgailo:]
"Skirgajlo (S k i r g i e l), Ivan, litauisk furste, f. 1354, d. 1396, son till furst Olgerd och broder till konung Vladislav Jagiello, kom 1385 till Krakau för att å broderns vägnar anhålla om drottning Hedvigs hand. Han besegrade furst Svjatoslav af Smolensk, fick Polozk i förläning och blef 1388 ståthållare af Litauen, men måste efter en lång kamp afstå makten åt sin kusin Vitovt. Han fick dock i ersättning furstendömet Kiev efter Vladimir Olgerdovitj, men dog kort därpå. Jfr Stadnicki, "Bracia Jagielly" (1867)."A-d J.
[och om Witold:]
"Vitovt (W i t o w d, V i t o l d), storfurste af Litauen, d. 1430, son till Keistut och sonson till Gedimin, erkändes 1392 af sin kusin Jagello, konung af Polen, som storfurste af Litauen. Han gifte sin dotter med storfurst Vasilij I af Moskva och sträfvade efter att lägga hela Ryssland under sig, en plan, som gäckades genom det nederlag Gyllene hordens tatarer tillfogade honom vid Vorskla 1399. Med Jagello delade V. äran af segern öfver Tyska orden vid Tannenberg (1410)."[osignerad artikel]
"In 1384, upon the death of Louis I of Hungary and Poland, the Polish nobles, having crowned his daughter Hedwig, decided that as the new queen was but fifteen years old, she must be provided with a consort capable of protecting her dominions. Their choice fell upon Jagello of Lithuania, whose hostility to the Teutonic Order made him their natural ally. Moreover, the Catholic Church in Poland saw in this union the promise of glorious missionary activity in a land still for the most part pagan. The Franciscan provincial, Kmita, who enjoyed Jagello's confidence, was one of the foremost advocates of union between the kingdoms. Jagello, after formally suing for the queen's hand, promised to embrace the Catholic Faith, with his borthers and all his subjects, to unite his Lithuanian and Russian lands forever with the Polish Crown, to recover at his own expense the territory taken from Poland, and to pay Duke William of Austria, who had been promised Hedwig's hand, and indemnity of 200,000 gulden. Hedwig at length consented to the match. Jagello was baptized on 15 Feb., 1386, taking the name Wladislaw, and on 4 March he was married to Hedwig and crowned King Consort and Regent of Poland."
[och eftersom vi nu tala om föreningen med Polen, kommer här en del af dess historia:]
"Den jagelloniska perioden (1387-1572). Ludvigs död gaf anledning till svåra tronstridigheter, under hvilka Sigismund af Brandenburg som Marias gemål förgäfves gjorde sina anspråk gällande; i stället blef Hedvig Polens drottning 1384. Med undanskjutande af Vilhelm af Österrike, som redan var hennes trolofvade, anordnade de lill-polske magnaterna hennes giftermål (1386) med Litauens ännu hedniske storfurste Jagello (se d. o.), som därvid undfick dopet och mot bekräftande af adelns privilegier erkändes som Polens konung. Polen och Litauen blefvo sålunda förenade, men utan gemensamma institutioner och under fastställande af garantier mot litauiskt intrång på polskt område (jfr Litauen, historia); Litauen var f. ö. arfrike, Polen förblef valrike, men den jagelloniska dynastien växte småningom ihop med landet. Den nye konungen, efter dopet kallad V l a d i s l a v (II, 1386-1434), som öfverlät Litauens regering åt sin kusin Vitovt, togs utåt framför allt i anspråk af kampen mot Tyska orden (från 1409), som i slaget vid Tannenberg (Grunwald) 1410 led ett svårt nederlag mot den af tatariska skaror och bömiska soldnärer förstärkta polsk-litauiska hären.
Freden i Thorn
Orden återfick visserligen i freden i Thorn 1411 största delen af sina besittningar, men dess makt var från denna tid för alltid bruten. Kanske skulle det dock hafva lyckats Heinrich von Plauen att återupprätta ordens makt, om ordensriddarna ej varit så djupt sjunkna i moraliskt afseende; de tänkte ej mera på sitt höga kall, utan endast på njutningar och medel att vinna sådana. Högmästarens stränghet mot riddarna uppväckte deras missnöje. Dertill kommo partistrider inom orden mellan de schwabiske och rhenländske riddarna. De förstnämnde voro högmästarens motståndare. Allt detta i förening med de dryga skatter, som högmästaren behöfde till ordens försvar, vållade, att Heinrich von Plauen vardt afsatt och att han länge hölls i ett svårt fängelse.
Dels till följd af ordens sjunkande anseende, dels ock genom att skickligt begagna sig af omständigheterna lyckades ärkebiskopen af Riga 1418 på mötet i Konstanz få Bonifacius IX:s bullor upphäfda. Orden lyckades ej att åter få de livländske biskoparna under sin lydnad. Krig utbröt åter gång efter annan med Polen och slöt utan förlust af land, men bragte ordens finanser i oreda.
Freden i Thorn (1411), som återgaf Polen Dobrzyn-området, blef icke varaktig; kriget förnyades 1414 och 1419, ehuru både påfven och kejsaren ingrepo medlande. Kejsar Sigismunds partiskhet för orden, som till sist tog sig uttryck i en skiljedom 1420, förmådde Vladislav att bl. a. söka stöd i ett förbund med den nordiske unionskonungen (1419). Mellan vapenskiftena kämpade parterna med juridisk-litterära argument både inför den påfliga kurian och inför kyrkomötet i Konstanz. Freden vid Melnosjön (1422) betydde för Polen ett endast obetydligt landförvärf, medan Litauen definitivt erhöll Samogitien. Den polsk-litauiska unionen, till hvars tryggande aftal ingåtts mellan de båda rikenas magnater 1401 och 1413, hotades efter Vitovts död 1430 af litauiska usurpatorer, och Polen inblandades i dessa förvecklingar (se Litauen, historia)."
"Då Vladislav öfverlät storfurstevärdigheten af L. först åt en broder, Skirgailo, och sedan åt en kusin, Witowd, förband sig den förre med Tyska orden till en strid, hvari Vladislav förlorade Samogitien (1404), men slutligen blef segrare genom slaget vid Tannenberg (1410)."
"As the result of this union between Lithuania and Poland, a mighty Christian kingdom arose in Eastern Europe. Lithuania itself, three times as large as Poland, but far below it in culture, ceased to be independent, but it was now for the first time brought into immediate contact with Western civilization. In 1387 Jagello returned to his home, accompanied by missionaries. He won the good will of the nobles (boyars) for Christianity by granting them, on 20 February, the same liberties as were then enjoyed by the Catholic nobles in Poland. A see was established at Wilna, and Vasylo, a Polish Franciscan, appointed its first bishop. The Russian portions of Lithuania (Kiev, Tchernigoff, etc.) remained Greek Orthodox, but the Samoghitians continued for some time longer to be pagans. To strengthen the internal union between the peoples, Polish law was conceded only to the Catholic Lithuanians in the Constitution of 1387, and marriage with the Green Orthodox was forbidden. At first the relation between Lithuania and Poland was simply a personal union. Jagello retained for himself the princely dignity, but appointed a governor for Lithuania — first his brother Skirgjello and then, from 1392 to 1430, his cousin Witold. His endeavour to maintain this relation of independence towards the Polish Crown was rendered abortive by his defeat at the hands of the Tatars in 1399, which compelled him to enter into closer relations with the Poles. In 1401 the political union of the kingdoms took place; Lithuania was to be independent as long as Witold lived, but was then to be annexed to the Crown of Poland; Witold and the boyars took the oath of allegiance, and the Polish nobility promised to support the Lithuanians, and, after Jagello's death, to elect no king without first consulting them."
"År 1413 fastställdes, att konungen af Polen och storfursten af L. finge väljas blott med bägge folkens samtycke, hvarigenom dessa lands förening förbereddes."
"Besides their common warfare against the Teutonic Order, the fusion of the two peoples was furthered by the Assembly of Horodlo on the Bug, in 1413, at which the earlier union was renewed, and a large number of the Lithuanian boyars were admitted into the Polish nobility, receiving identical privileges. Furthermore, both the Polish and the Lithuanian nobility received from the king the right of convoking assemblies and parliaments in the interests of the kingdom with the permission of the prince. For the Lithuanians, whose government had previously been absolute, this right meant a constitution — even though oligarchical — by means of which they could readily make their influence felt in the affairs of the nation. But the division between Catholics and Greek Orthodox in the Little Russian districts still continued. To heal this, Witold laboured for ecclesiastical union between the two sections of the people. In 1415 he summoned an Orthodox synod at Nowohorodok, which declared the Lithuanian Orthodox Church, with its metropolitan of Kiev, independent of the Patriarch of Moscow. In 1418 he sent Gregory Camblak (or Cemiwlak), Metropolitan of Kiev, with eighteen suffragan bishops, to the Council of Constance to conclude a union with Rome, and to secure, in return for their recognition of papal supremacy, the retention of the Slavic Liturgy and Rite. The mission failed, however, nor were the negotiations at the Council of Florence in 1439 more successful. It was, indeed, only about 150 years later, at the Synod of Brest-Litovsk (1595-96), that the union of the Little Russian, or Ruthenian, Church with Rome was accomplished (see UNION OF BREST)."
"Efter Witowds död (1430) blef först Vladislavs yngste broder, Swidrygailo (Boleslav), och sedan Witowds broder Sigismund storfurste ät L., medan Vladislavs son Vladislav III efter faderns död (1434) behöll Polen."
"Vladislav efterträddes af sin son V l a d i s l a v III (1434-44), som dock först 1438 blef myndig; statens ledning föll i händerna på de världslige och andlige (företrädesvis lillpolske), magnaterna, bland hvilka redan tidigare biskopen af Krakau Zbigniew Olesnicki framträdt som den betydligaste. Dessa företrädde en aristokratisk och strängt kyrklig riktning, mot hvilken en af husitiska idéer påverkad opposition stod maktlös; den förra har också gifvit färg åt framställningen hos tidens inhemske historieskrifvare Dlugosz, som stod Oles'nicki nära. Vladislav fick 1440 mottaga anbudet af Ungerns krona, som icke afvisades trots det med densamma följande ansvaret att försvara riket mot turkarna; förhandlingarna med ett bömiskt parti, som erbjöd hans broder Kasimir Böhmens krona, hade däremot endast ledt till obehagliga förvecklingar med kejsar Sigismund och till inre partisplit. Vladislav begaf sig till Ungern, där han fick kämpa både mot en inhemsk rival och mot de otrogne; i Polen styrde som förut magnaterna, som kommo i krigiska förvecklingar både med tatarerna och med de schlesiske hertigarna."
"Sigismund, som lyckades med Tyska orden bringa till stånd den för L. fördelaktiga freden i Bozesk (1435), mördades (1439) och efterträddes af Vladislav III:s broder Kasimir."
"Sedan Vladislav försvunnit i slaget vid Varna (1444), framstod hans bror K a s i m i r ("Jagiellonczyk"), sedan 1440 Litauens storfurste, som närmast till tronen, men dennes val fördröjdes genom polsklitauiska tvister om Podolien och Volynien; interregnum varade till 1447 (jfr Kasimir, polska furstar 4). Under Kasimirs följande regering (1447- 92) ingrep Polen (från 1454) i de preussiska förvecklingarna som de mot Tyska orden upproriska städernas och riddarnas bundsförvant; "det trettonåriga kriget" ledde 1466 till freden i Thorn, som lämnade Kasimir i besittning af Westpreussen och gaf honom länshöghet öfver det af Tyska orden behållna Ostpreussen. Den nya provinsen fick i enlighet med "inkorporationsprivilegiet" af 1454 en rättslig särställning och häfdade i det följande särskildt infödsrätten som villkor för ämbetes innehafvande; landtadeln blef småningom poloniserad, men i de rika städerna Danzig, Elbing och Thorn, som tillförsäkrades vidtgående själfstyrelse, förblef borgerskapet tyskt. Dessa städer drogo särskildt till sig spannmålsexporten, den polska adelns förnämsta näringskälla. Utåt förde Kasimir en vidtsväfvande dynastipolitik: han lyckades 1471 genomdrifva sin son V l a d i s l a v s val till Böhmens konung, hvilket förde till krigiska förvecklingar med dennes rival konung Mattias af Ungern; efter dennes död 1490 sökte han skaffa sin son Johan Albrekt (Jan 0lbracht) successionen i Ungern, men i stället utgick Vladislav segerrik ur den blodiga valkampen. Rivaliteten med Mattias hade också gjort sig gällande i kampen om inflytandet i Moldau och Valakiet [=nuv. Rumänien, utom Siebenbürgen, som tillhörde Ungern], som kommit i vasallförhållande till Polen; osmanerna gjorde dock kraftiga ansatser att själfva underlägga sig dessa länder. Denna storpolitik kräfde dryga offer i värnplikt och skatter af adeln, och denna satte som villkor ett påbyggande af sina privilegier; epokgörande i detta afseende blef särskildt konstitutionen i Nieszawa (1454), tillkommen under det begynnande preussiska krigets tryck (jfr nedan)."
"Denne blef efter broderns död (1444) vald till konung af Polen (1446) under namn af Kasimir IV, men efter hans död (1492) valde polackerna hans andre son, Johan I Albert, till konung, L. deremot den tredje sonen, Alexander, till storfurste."
Andra freden i Thorn till Preussens sekularisering
De ökade skatterna gjorde, att den redan långt förut missnöjda preussiska adeln samt borgerskapet i städerna år 1440 ingingo ett förbund till ömsesidigt försvar mot orden och ställde sig under polske konungen Kasimir IV:s beskydd. Derigenom uppkom 1454 ett 13-årigt blodigt krig mellan denne och orden, hvilket slutade med den för orden så förödmjukande andra freden i Thorn (1466). I denna afträdde orden West-Preussen med Pommerellen och Marienburg till Polen, men Ost-Preussen skulle högmästaren innehafva såsom län af Polen. Hans nya residens vardt Königsberg.
År 1459 öfverlät emellertid högmästaren till herrmästaren nästan hela sin myndighet öfver Estland, men först genom fördragen 1520 och 1525 fullständigt, ty då afstod han för en penningesumma sin rätt öfver denna landsdel till den livländske herrmästaren, Walter von Plettenberg.
A fresh war cost the order half its territory and the remaining half was only held under the suzerainty of the King of Poland (Treaty of Thorn, 1466). The loss of Marienburg caused the transfer of the Grand Master's residence to Königsberg, which is still [was still during WWI, now it is Kaliningrad, totally degermanised] the capital of Prussia properly so-called. To maintain itself against the kings of Poland the order had to rely on Germany and to confide the office of Grand Master to German princes. But the second of these, Albert of Brandenburg (1511), abused his position to secularize Prussia, at the same time embracing Lutheranism (1525). He made Prussia an hereditary fief of his house under the suzerainty of the Crown of Poland.
Orden sökte nu upphjelpa sin ställning genom att till högmästare välja tyska furstesöner. År 1511 valde den markgrefve Albrekt af Brandenburg (se Albrekt, markgrefvar och kurfurstar af Brandenburg, 3). Denne vägrade att aflägga länseden till Polens konung och råkade 1519 med honom i en fejd, som bilades genom fred 1525. Dessförinnan hade Albrekt på Luthers råd förvandlat sitt land till ett verldsligt hertigdöme, och i freden 1525 erkände han konungen af Polen såsom sin länsherre. Dermed upphörde Ost-Preussen att vara ett ordensland.
9 Renässansen, reformationen och motreformationen i Litaven och Polen
"Kasimir efterträddes i Polen af Johan Albert (1492-1501), medan åter Litauen öfvergick till sonen Alexander, som sedermera också vann Polens krona (1501-06), men endast genom en handfästning, som utvidgade senatens myndighet på konungamaktens bekostnad. Johan Albert sökte framför allt, delvis under intryck af sin lärares italienaren Buonacorsis (som humanist kallad Callimachus) rådslag, att återställa Polens välde öfver Moldau för att i sammanhang därmed söka bortdrifva turkarna från Svarta hafvets kust. Hans fälttåg mot vojvoden Stefan 1497 slutade dock med härens fullständiga upprifvande, och 1498 bröto turkarna härjande djupt in i Polen. I det följande blef bibehållande af fred med osmanerna en polsk statsmaxim. Däremot medförde den moskovitiske storfurstens utvidgningspolitik och intriger i Litauen ett spändt förhållande till Ryssland."
"Religious divisions and the establishment of Polish garrisons in Lithuania, created a state of feeling which, after Witold's death, manifested itself in repeated rebellions. The union was formally dissolved when, on the death of Casimir IV, in 1492, the Lithuanians chose his fourth son, Alexander, as their grand-duke, and the Poles elected his third son, John Albert, their king. Only the war against the Teutonic Order, in 1499, brought the two peoples together once more. Even after the death of Alexander, in 1501, there still remained a powerful party in favour of independence; these found support in Russia, which, from the time of Ivan III (1462-1505), had been growing in power. The threatened separation, however, and the daily increasing evidence that Russia was to be the chief rival of Poland in Eastern Europe, led to a reaction among the Poles. They recognized the urgent necessity of exchanging a deceptive union for a genuine unity of the whole Polish Empire. Four previous diets having vainly sought a solution of the problem, that assembled at Lublin in 1569 at last affected the Union of Lublin. The union was proclaimed in July of the same year, and confirmed on oath by both parties. Henceforth, Poles and Lithuanians formed one kingdom, with one king elected in common, with a common diet, a common mint, etc.; of its earlier independence, Lithuania retained its own administration, its own finances, and its own army. Thereafter, Lithuania shared the fate of Poland, although in 1648 one section of the Lithuanians of Little Russia — the Ukraine — separated from Poland and, in 1654, made their submission to the Tsar of Russia. The various partitions of Poland resulted in the larger portion of Lithuania being ceded to Russia, the smaller to Prussia." (See also GREEK CATHOLICS IN AMERICA; GREEK CHURCH; EASTERN CHURCHES.)
Catholic Encyclopedia (New Advent, online)
"Först sedan den senare efterträdt sin broder såsom konung af Polen (1501), förblef L. för alltid förenadt med Polen, en förening, som högtidligen stadfästes på riksdagen i Lublin 1569 och bekräftades genom flere rikslagar af 1673, 1677 och 1685. Från denna tid uppgår således L:s historia i Polens. Vid Polens delning tillföll den vida större delen af L. Ryssland och blott en mindre del Preussen"
H. A.
ALMKVIST, H., e. o. Professor (H. A.).
[Afslutningsvis om Polens historia under jagellonska perioden:]
"Fejder förekommo redan på Alexanders tid, och under dennes bror och efterträdare Sigismund I ("den gamle", 1506-48) fortsattes kraftmätningen 1507-08 och 1512-14; Smolensk kom därvid i ryssarnas händer. Inför faran af samverkan mellan Ryssland och kejsaren närmade sig Sigismund den senare; förbundet i Wien 1515 utlämnade för framtiden Ungern åt huset Habsburg, men beröfvade Ryssland och Tyska orden kejsarens stöd. I ett nytt krig mot orden (1519 -25) häfdade Polen sin öfverlägsenhet, och i freden erkändes dess länshöghet, samtidigt med att ordensområdet sekulariserades. Den också i Westpreussen hastigt kring sig gripande lutherska reformationen blef strängt förföljd. 1526 konsoliderades Polens statsområde genom inkorporering af Masovien, som dittills styrts af piastiska länsfurstar; dess hufvudstad, Warschau (Warszawa), blef med tiden också Polens. Kriget med Ryssland uppblossade ånyo 1534. men nytt stillestånd slöts snart; en tillämnad expedition mot Moldau 1537 omintetgjordes genom den uppbådade adelns insurrektion (rokosz). Denna sammanhängde med lågadelns allt skarpare framträdande opposition mot magnaterna, hvilka gynnats genom kronans godsafsöndringar, och dess kraf på ökad makt för den valda landtbådskammaren. Yrkandet på reduktion af godsen hördes från denna tid allt oftare, och samtidigt tilltog missnöjet med den italienskfödda drottningen (Bona Sforza), som med sin kamarilla beskylldes för slöseri och korruption. Lågadelns anlopp mot magnaterna fyllde också Sigismund II Augusts regering (1548-72), och den framstormande adelsdemokratien ville samtidigt medge de unierade områdenas (Litauens, Preussens) privilegieomgärdade själfstyrelse. De stora förläningarna drabbades särskildt vid kvartafondens uppläggande 1563: 1/4 af deras årsinkomst afsattes till värfvande af trupper, som skulle uppehålla ett ständigt gränsförsvar mot tatarerna. De nationalistiska unifieringstendenserna vunno i viss mån seger genom unionsfördraget i Lublin 1569, som gaf Polen och Litauen gemensam senat och riksdag, samtidigt med att de länge omstridda landskapen Volynien, Podlasien, Podolien och Kiev införlifvades med den polska rikshalfvan (jfr Litauen, historia). En närmare förening var också önskvärd med hänsyn till den från Ryssland hotande faran och ansvaret för Livlands skydd. Vid sin underkastelse under litauiska kronan 1559 och 1561 hade nämligen de livländska ständerna (och den nye länshertigen i Kurland) begärt också Polens väpnade beskydd (jfr Livland, historia). I det nya kriget med Ryssland gick Polozk förloradt 1563. Samtidigt invecklades Polen som Sveriges fiende i Nordiska sjuårskriget, men prinsessan Katarinas förmälning med hertig Johan (1562) lofvade för framtiden vänskapliga förbindelser. Den inre krisen komplicerades genom kätteriets (särskildt det reformerta, men också det arianska) af konungen tolererade utbredning, och inom klerus inträdde en brytning mellan en konservativ riktning och en reformatorisk, som hade en polsk nationalkyrka på sitt program. Den förra riktningen (företrädd bl. a. af Stanislaus Hosius) lyckades 1565 genomdrifva ett erkännande af Tridentinska mötets beslut."
Tyska orden i Livland
Emellertid fortlefde »Tyska orden i Livland» - så kallade den sig sjelf, men aldrig svärdsriddare, ehuru i historiska arbeten från andra hälften af 1500-talet benämningen svärdsbröder l. svärdsriddarna af Tyska orden förekommer. I Livland lyckades den tack vare herrmästaren Walter von Plettenberg (1494-1535), som af Karl V upphöjdes till riksfurste, för en tid häfda sin ställning, ehuru reformationen redan börjat undergräfva ordens och de öfrige äfvenledes på katolsk grund hvilande livländske landsherrarnas makt.
Plettenberg, Walter von, livländsk ordensmästare, tillhörde en westfalisk släkt, födelseår ej kändt, d. 28 febr. 1535. Efter att ha passerat graderna i ordens hierarki (bl. a. som komtur i Rositten) blef han ordensmästare (1494-1535). Han är den centrala gestalten i Livlands historia under denna tid. Med öppen blick för faran österifrån, men med bitter erfarenhet af ständernas försvarsolust, inlät han sig i krig med Ryssland 1501 och segrade vid Smolina 1502; freden bevarades därefter genom upprepade stillestånd. I sin inre politik förstod han att skickligt medla mellan de olika intressen, som höllo på att spränga ordensstaten. Då den framträngande reformationen söndrade prelater, ridderskap och städer, tog han i början parti mot städerna och sökte afstyra alla excesser mot kyrkans stiftelser. Men då ärkebiskop Blankenfeld våldsamt häfdade sina och kyrkans intressen mot staden Riga och såg sig om efter utländsk (rysk) hjälp, tog han denna i ordens beskydd och lofvade den fri luthersk religionsutöfning (1525-26). Möjligheten att i samförstånd med städerna sekularisera Livland efter Preussens mönster lämnade han dock obegagnad. Hans karaktär och lefnadssätt skildras af krönikorna i ljusa färger.
Genom landtdagen i Walk 1526 erkände de livländska ständerna ordens öfverhöghet, ärkebiskopen af Riga dock endast nödd och tvungen. Som kejsaren ej erkände detta fördrag, fick det ingen praktisk betydelse, och ordens strider med den näst siste ärkebiskopen af Riga lände endast till den för orden så förödmjukande freden med Polen i Poswol 1557, hvarigenom orden kom i ett slags beroende af polske konungen.
Det krig som ryssarna året derpå började mot orden, hade till följd Livlandens sönderstyckande och ordens undergång. Genom fördraget i Vilna, (d. 28 Nov. 1561) öfverlemnade »Tyska ordens i Livland» siste mästare, Gotthard Kettler (se denne), ordens besittningar i Östersjöprovinserna åt Polens konung och Litavens storfurste, Sigismund II, mot det att han fick Kurland och Semgallen som polskt län.
Kettler [hårdt k], Gotthard, svärdsriddareordens siste härmästare, Kurlands förste hertig, föddes omkr.1518 och tillhörde en gammal vest-falisk adelsslägt. Vid omkr. tjugo års ålder trädde han i livländska ordensstatens tjenst, blef 1554 komtur i Dünaburg och 1558 biträdande ordensmästare samt undanträngde 1559 ordens regerande härmästare, den mindre kraftfulle Fürstenberg. Redan denne hade 1558 på flere håll sökt hjelp mot ryske tsaren lvan IV Vasiljevitjs angrepp å ordenslandet och dervid äfven vändt sig till hertig Johan af Finland, hvilken endast genom Gustaf I:s uttryckliga förbud hindrades att ingripa. K. gjorde deremot direkt hos den svenske konungen en anhållan om penningelån mot pant af ett eller flere af ordens slott, men konung Gustaf, ehuru mån om ordensstatens upprätthållande, iakttog sin vanliga betänksamhet. Under tiden fullföljde K. genom ett skyddsfördrag med Litaven af d. 15 Sept. 1559 det redan förut inledda närmandet till Polen och slöt d. 26 Sept. s. å. ett fördrag med konung Fredrik II af Danmark, hvaruti denne utfäste sig att försvara stiftet Ösel och Wiek mot rätt att utnämna stiftets biskop. (Härtill nämndes Fredrik II:s egen broder Magnus, hvilken derigenom fick fast fot i ordenslandet och snart blef ett verktyg för den ryske tsarens planer.) Sedan Gustaf I 1560 tillkännagifvit sin benägenhet att medla fred mellan orden och Ryssland, sände K. en beskickning till Stockholm. Men denna fick, efter konung Gustafs död (d. 29 Sept. 1560), vända åter med Erik XIV:s afslag å K:s högt tilltagna fordringar, samtidigt med det att Reval och närliggande delar af Estland underkastade sig den svenska kronan. K., som drömt om att kunna sammanhålla hela ordenslandet och för sin räkning förvandla det till ett verldsligt hertigdöme, såg sig snart, under växande trångmål och till följd af sin egen sjelfviska undfallenhet för Polen, nödsakad att inskränka sina anspråk. Under det att ordens hufvudland, Livland, med Riga, genom fördraget i Vilna (d. 28 Nov. 1561)öfverläts till Sigismund II August i hans dubbla egenskap af storfurste af Litaven och Polens konung, mottog K. Kurland, med Semgallen, såsom hertigdöme under polsk länshöghet och blef tillika ståthållare öfver Livland, hvilken befattning dock 1565, på den livländska adelns begäran, fråntogs honom. I sitt hertigdöme utvecklade han stor organisatorisk förmåga, särskildt med afseende på de kyrkliga förhållandena. Sjelf tidigt hyllande protestantismen, stadgade han nämligen den nya lärans herravälde i Kurland genom en kyrkoordning (1570), hvarjämte det äfven befästes genom Nya testamentets samt lutherska katekesens m. fl. protestantiska religionsböckers öfversättande till lettiska. K. förmälde sig 1566 med prinsessan Anna af Mecklenburg. Död d. 17 Maj 1587.
I Mars 1562 nedlade Kettler högtidligt i Riga tecknen på sin värdighet som ordens mästare. Dock kommo icke alla ordens land i Livlanden till den polske konungen. Reval med större delen af Estland gaf sig under Sverige, och Danmark ryckte till sig Ösel. Den ryske tsaren sträfvade ock efter att genom besittning af någon del af ordenslandet få fast fot vid Östersjön. Sålunda uppstod emellan de fyra nordiska makterna en långvarig kamp om arfvet efter Tyska orden, en kamp, som bildade det stora draget i det nordiska statssystemets historia under 16 årtionden och sålunda hade en verldshistorisk betydelse.
Kettlers ättlingar (exkurs):
- Om K:s närmaste efterträdare, sönerna Fredrik och Vilhelm samt sonsonen Jakob, se Jakob, hertig af Kurland. Jakobs son och efterträdare, Fredrik Kasimir (f. 1650, hertig 1682, d. 1698), en slösaktig och njutningslysten furste, efterlemnade vid sin död en sexårig son, Fredrik Vilhelm, och till dennes förmyndare utnämndes, genom ett reskript af konung August II af Polen, hans farbroder Ferdinand, hvilken dock snart måste dela sin myndighet med den unge hertigens moder, Elisabet Sofia af Brandenburg. Men det nordiska krigets utbrott och Karl XlI:s besittningstagande af Kurland (1701) förjagade den hertigliga familjen, och Fredrik Vilhelm kunde först 1710, enligt en överenskommelse mellan hans morbroder Fredrik I i Preussen och tsar Peter, återvända till sitt land. I slutet af samma år förmäldes han med ryska prinsessan (sedermera kejsarinnan) Anna Ivanovna, men dog redan d. 21 Jan. 1711, hvarefter farbrodern Ferdinand var närmast att tillträda regeringen i Kurland. Formligen erkändes denne dock först 1731 af sin länsherre, konung August, och han stannade allt fortfarande i utlandet. Han dog barnlös d. 4 Maj 1737 och var den siste hertigen af Kurland af K:s ätt.
Tyska orden efter Baltikums förlust:
(3) Nevertheless, the dignitaries of the order in the remainder of Germany faithfully preserved its possessions, and having broken with the apostate chose a new Grand Master, Walter of Cronenberg, who fixed his residence at Mergentheim in Franconia (1526). After the loss of Prussia the order still retained in Germany twelve bailiwicks, which they lost one by one. The secession of Utrecht (1580) meant the loss of the bailiwick of that name in the Low Countries. Louis XIV secularized its possessions in France. The Treaty of Lunéville (1801) took away its possessions on the left bank of the Rhine and in 1809 Napoleon abandoned its possessions on the right bank to his allies of the Confederation of the Rhine. The Teutonics retained only the bailiwick in the Tyrol and that in the Austrian States.
(4) Thus the order became purely Austrian, under the supreme authority of the Emperor of Austria, who reserves the dignity of Grand Master for an archduke of his house. Since 1894 it has been held by Archduke Eugene. There are at present 20 professed knights who are bound to celibacy while they enjoy a benefice of the order, and 30 knights of honour who are not bound to this observance, but who must furnish an entrance fee of 1500 florins and an annual contribution of 100 florins. Moreover, their admission exacts a nobility of sixteen quarterings. The revenues of the order are now devoted to religious works; it has charge of 50 parishes, 17 schools, and 9 hospitals, for which object it supports 2 congregations of priests and 4 of sisters. Moreover, it performs ambulance service in time of war; it pays the cost of the ambulance, while lay Marians are engaged as ambulance bearers. Thus, after various vicissitudes the Teutonic Knights are restored to their original character of hospitallers. Besides this Catholic branch in Austria the order has a Protestant branch in the ancient bailiwick of Utrecht, the possessions of which have been preserved for the benefit of the nobility of the country. The members, who are chosen by the chapter of knights, must give proof of four quarterings of nobility and profess the Calvinistic religion, but are dispensed from celibacy. When Napoleon took possession of Holland in 1811 he suppressed the institution, but as early as 1815 the first King of the Low Countries, William I of Orange, re-established it, declaring himself its protector. The present order comprises 10 commanders, Jonkheeren, and aspirants (expectanten), who pay an entrance fee of 525 florins and have the right to wear in their buttonhole a small cross of the order.
Catholic Encyclopedia (New Advent, online)
Efter ordens undergång i Livland fortlefde en återstod af densamma i Tyskland, der Mergentheim i Franken blef residenset för ordens öfverhufvud, som i sig förenade högmästarens och deutschmeisters ämbeten. 1619 förlorade orden sina besittningar i Nederländerna. Ludvig XIV sekulariserade dess besittningar i Frankrike; genom frederna i Lunéville (1801) och Amiens (1802) förlorade den återstoden af sina besittningar på venstra Rhenstranden. Nådestöten gaf Napoleon orden, då han i Regensburg 1809 förklarade Tyska orden för upphäfd, emedan den deltagit i kriget mot honom, och bestämde, att dess gods skulle tillfalla de furstar, inom hvilkas områden de voro belägna. Den fortlefde derefter endast i Österrike, och 1839 bekräftade kejsar Ferdinand de af »stormästaren af Tyska orden i kejsaredömet Österrike» och ordenskapitlet uppgjorda stadgar, genom hvilka orden vardt rekonstruerad. Den har sedermera återvändt till sin första uppgift, vården af sjuka, och har för detta ändamål upprättat Tyska ordenssystrarnas institut samt ett ordenshospital. I senare tider har den upprättat en filial, die Marianenritter (se Marianer).
[min slutledning]
Andra problemet för oss till faktum att Litaverna blefvo en statligt sammanhållen nation som reaktion på Svärdsriddareordens och fr a Tyska ordens "svärdsmission", en "svärdsmission" som från början provocerades af hedningarnes grymheter mot kristna grannar och deras förslafvande af oskyldige, men som sedan glömde bort sitt egentliga syfte, fortsatte krigföringen efter att den blifvit onödig och dermed rätteligen besegrades af då redan kristna (utom Zhemaiterne) litaver. Dessas reaktion hade redan från konung Mindaugas' tid varit hård, kraftfull, och slug, icke minst på Gediminas' och hans söners tid: efter kristnandet är det knappast en öfverdrift att de tillförde Polen en välkommen styrka mot Tyska orden, som blifvit dess rent politiska och territoriella konkurrent. En moraliskt besinnande betraktelse öfver denna orden kan föra oss till dess bakgrund som hospitaliter, der insatserna ju icke kräfde annat än tjensteifver, en uppgift de ju till sist ock återvände till, samt det faktum att celibatäre riddare om de lagt ned sina vapen der, antingen måst flytta till ett främmande och hetare klimat, eller till kloster med strängare askes än krigares. Preussens och Kurlands furstehus, sekulariserade ordensmästare i olika befattning, visa huru denna brist på askes ledde till affall från den katolska tron och omfattande af reformationens villoläror.
Hans Georg Lundahl
