Thursday, November 6, 2008

Litavisk kulturhistoria, problem 1

Problem 1:

Litauiska nationens ursprung

1 Hänvisningar från eller om tiden före källor som relatera specifikt till Litauen och litauer

a) Hvad är en nation af menniskor, skild från andra nationer af menniskor? Theologins vittnesbörd.

Den kristna och katolska sanningen ger oss följande besked, Douay-versionen:

Genesis

11:1 And the earth was of one tongue, and of the same speech.
11:2 And when they removed from the east, they found a plain in the land of Sennaar, and dwelt in it.
11:3 And each one said to his neighbour: Come, let us make brick, and bake them of stones, and slime instead of mortar.
11:4 And they said: Come, let us make a city and a tower, the top whereof may reach to heaven: and let us make our name famous before we be scattered abroad into all lands.
11:5 And the Lord came down to see the city and the tower, which the children of Adam were building.
11:6 And he said: Behold, it is one people, and all have one tongue: and they have begun to do this, neither will they leave off from their designs, till they accomplish them in deed.
11:7 Come ye, therefore, let us go down, and there may not understand one another's speech.
11:8 And so the Lord scattered them from that place into all lands, and they ceased to build the city.
11:9 And therefore the name thereof was called Babel, because there the language of the whole earth was confounded: and from thence the Lord scattered them abroad upon the face of all countries.


Vi få också veta huru många generationer efter Noak detta skedde:

10:21 Of Sem also, the father of all children of Heber, the elder brother of Japheth, sons were born.
10:22 The sons of Sem: Elam and Assur, and Arphaxad, and Lud, and Aram.
10:23 The sons of Aram: Us and Hull, and Gether: and Mess.
10:24 But Arphaxad begot Sale, of whom was born Heber.
10:25 And to Heber were born two sons: the name of the one was Phaleg, because in his days the earth was divided: and his brother's name Jectan.


Noak - Sem - Arphaxad - Sale - Heber - Phaleg, och hans broder Jectan (af hvilken sydaraberna): 5 generationer.

Altså var menskligheten från början ett folk men har uppdelats i olika folk som straff för tornbygget i Babel. Och äfven om derefter vissa folk ha utgått från andra sednare - som Filisteer från Egyptier (Mizraims folk):

10:13 And Mesraim begot Ludim, and Anamim, and Laabim, Nepthuim,
10:14 And Phetrusim, and Chasluim; of whom came forth the Philistines, and the Capthorim.


eller fransmän, spanjorer, italienare från romare, amerikaner från spanjorer och engelsmän, och äfven om folk slagits ihop - som svear och göther i Sverige - består ändå den splittringen till tidens ände, i hvart fall utanför Kristi Kyrka.

Detta visar naturligtvis bara att folk är något slags grupp i hvilka menniskor indelas, hvilket kan tillämpas på litauer, men icke upplyser så mycket om dem. Något närmare besked få vi af dessa verser:

Genesis

10:1 These are the generations of the sons of Noe: Sem, Cham, and Japheth: and unto them sons were born after the flood.
10:2 The sons of Japheth: Gomer, and Magog, and Madai, and Javan, and Thubal, and Mosoch, and Thiras.
10:3 And the sons of Gomer: Ascenez and Riphath and Thogorma.
10:4 And the sons of Javan: Elisa and Tharsis, Cetthim, and Dodanim.
10:5 By these were divided the islands of the Gentiles in their lands, every one according to his tongue and their families in their nations.


eftersom ju europeiska folk - joner och invånare i Tharsis - uppräknats här. Alltså är det troligt att äfven litaver härstamma från Japheth. Längre än så kommer jag icke på denna linje, men jag vill ej utesluta att någon krönikör från Litaven eller grannländerna löst problemet.

b) Hvad är ett indoeuropeiskt språk och folk? Språkforskningens vittnesbörd.

Som ofvan angifvits, splittrades folken framför alt genom språkförbistringen vid Babel. Likaväl som folk åtskilts och förenats äfven efter de 72 folkslagens uppkomst, likaväl ha de antagit hvarandras språk, blandat språk men också söndrats i språk sednare - och äfven här utan att någon slutgiltig enhet utanför Katolska Kyrkan och dess heliga språk är möjlig innan tidens slut.

Om ett urindoeuropeiskt språk uppkom vid Babels torn, eller ett urindoeuropeiskt ordförråd uppkom sednare som en del af ett slags pidginspråk och införlifvades mycket ordentligt med de serskilda ingående språken, men utan att någonsin åstadkomma fullkomlig enhet mellan dem, är ovisst. De gamla komparativisterna utgingo från att det fans ett urindoeuropeiskt tungomål - men rekonstruerade det olika. Intet språk ändrades så snabbt på 1870-talet som urindoeuropeiskan! Enligt Jerker Blomkvist, min tidigare professor i grekiska vid Klassiska Institutionen Lunds Universitet skall den modellen vara delvis öfvergifven, man skall numera utgå från en indoeuropeisk dialektgrupp som aldrig varit helt enhetlig. Och det tycks ju passa bättre ihop med Genesis vittnesbörd, som väl bör tolkas som att Japheths olika barn och barnbarn fingo hvar sitt språk efter tornbygget. Å andra sidan kan det ju äfven förklaras genom att de fått helt olika språk men efter hand öfvergifvit dem för indoeuropeiska, så att deras gamla språk sjunkit till niveaun af substrat. Dessutom: i o m att olika språk uppfunnits direkt af Gud vid Babels torn, kan han äfven hafva byggt in ett slägttycke i vissa af dem. Hvilket är en tredje möjlig förklaring till deras idag konstaterade slägttycke.

Så mycket är klart: ett gammalt indoeuropeiskt språk har en klar åtskilnad af genus, åtminstone som hethitiskan mellan animatum (maskulinum) och inanimatum (neutrum), samt i genus animatum en kasus-skilnad mellan nominativ (-s) och ackusativ (-m/-n). Huruvida de öfriga kasus äro nybildningar i de andra språken eller gått förlorade i hethitiskan liksom sednare i romanska språk (före sammanfallet af nominativ och oblik) är omtvistadt och ovisst, eftersom båda förloppen äro tänkbara. Likaså ha de gamla indoeuropeiska språken en genitiv-form, antingen den från början varit ett kasus som nominativ och ackusativ eller - som i hethitiskan - ett adjektiv, böjligt som possessiv-pronomina, kongruerande med hufvudordets numerus, genus och kasus.

Och om dativ, lokativ, ablativ och instrumentalis skola anses från början hafva varit kasus eller adverb, afgöres väl snarast deraf att de ha andra ändelser i pluralis. Eller skulle göra det om de plurala ändelserna alltid vore klart skilda från de singulara.

Att litauiska är indoeuropeiskt, hvad denna språkgrupp än har för ursprung, är oomtvistligt. Dess plats kan klargöras genom följande "isoglosser" (ordet syftar egentligen på de ordformer hvars öfverlappande gränser utmärka dialektkartor inom ett språkområde, men jag kommer icke just på någon passande motsvarande benämning på öfverlappande gränser af fonemvarianter och grammatiska drag annat än att öfverföra ordet isogloss till detta bruk):

1 De baltiska språken äro liksom de slaviska, men till skilnad från de germanska och italo-keltiska, så kallade satem-språk: indoeuropeiska främre k-ljud, palatala klusiler (fonetiskt som i sv "kille", "kex", "kilt", men ett serskildt fonem skildt från bakre k-ljud som i "kort") ha blifvit sj-ljud, liksom främre g-ljud (som i "gimmick") blifvit tonande motsvarigheten dertill. Många språkforskare antaga att detta var den äldsta isoglossen, som delade språkfamiljen. På samma sätt ha bakre k- och g-ljud icke labialiserats, alternativt labiovelarer blifvit rena velarer, till skilnad från i latin, keltiska och förgermanska, som ega labiovelar serie. Observera att Fornir. från början haft q men reduc. det till c (=k).

Ex: lit. deshimt = lat. decem, lit. kas = lat. quis.

2 De baltiska språken och serskildt litauiskan utmerka sig hvarken som absolut enastående i de nordliga indoeuropeiska språkgrupperna eller som helt anslutna till någon annan språkgrupp ifråga om behandlingen af vokaler och sonanter. Brugmann anger:

IE....Fornir...Germ....Lit....Lett....Preuss...Slav
i.....i/e......i/e.....i.......i........i...reduc. i
î.....î........î.......y...........................i
u.....u/o......u/o.....u....................reduc. u
û.....û........û.......ù...........................y.......(jfr brit. î!)
e.....e/i......e/i.....e...........................e
ê.....î........ae......'e..........................je

hvarvid märkes att kje, gje, chje, jje blifva ch'a, dzh'a, sh'a, ja på slaviska

o.....o/u......a..........a.......................o/e
ô.....â........ô..........ô.....â........â..........a
a.....a/o......a..........a.......................o/e
â.....â........ô..........ô.....â........â..........a
@.....a........a..........a.......................o/e (sch'wa indogermanicum)
ei....ê/ia.....î..........ei/ie..ie.......ei........i
oi....oe/oi....ai.........ai/ie...ie.......ai......je
ai....ae/ai....ai.........ai/ie...ie.......ai......je
eu....ô/ua.....iu.........au........................u
ou....ô/ua.....au.........au........................u
au....au/ô.....au.........au........................u

stafvelsebildande
l......li......ul.........il........................il
före konsonant eller ordslut, hvarvid slav. il reduc. till stafvelsebildande l
dito
l......al......ul.........il........................il
före sonant eller vokal, hvarvid slav. il reduc. till reduc. i och konsonantiskt l

och motsvarande vid stafvelsebildande r

NB att baltoslaviska språk gå Fornir. väg före nasal och konsonant.

stafvelsebildande
m.....im.......um........im.........................im före konsonant eller ordslut
m.....am.......um........im.........................im före sonant eller vokal
hvarvid slaviska reducerar som ofvan, motsvarande gäller n.

3 I likhet med germanska, slaviska, keltiska blifva mediae aspiratae vanliga mediae, medan de qvarstå eller genomgående blifva spiranter i de sydligare IE språkgrupperna:

brathir, broder, brolis, brat' stå mot
frater, phrater, bhratar (lat., grek., sanskr.).

NB att andra språkforskare hafva påstått att de från början voro vanliga mediae och blefvo aspirerade/spirantiska i ett sednare skede söderöfver. [Kan vara missförstånd]

4 I likhet med slaviska och keltiska språk ha de baltiska undgått den urgermanska ljudskridningen, Grimms lag.

5 I likhet med germanska språk ha de baltiska iaf litauiskan undgått den slaviska methatesen (lit. galvà, slov. glav/glava) och dess öfriga sträfvan efter att sluta stafvelse på vokal, med förlust af gamla slutkonsonanter (spiranter och klusiler) som följd.

6 I likhet med slaviska språk, men till skilnad från germanska, keltiska, italiska/romanska (hvad jag vet) och grekiska har litauiskan ett reflexivum som är lika för båda numerus och alla tre personer.

7 I likhet med slaviska språk, men till skilnad från de andra ofvan uppräknade har litauiskan en infinitiv på -ti (vissa slaviska språk -t', -´c), som troligen är ett oblikt kasus af verbalsubstantiv på -tis, grekiska -sis: Grek physis ("blifvandet") motsvarar etymologiskt, bortsedt från sitt kasus Lit bûti ("att vara").

Sammanfattning: + betyder likhet, - olikhet, > blir till, = förblir

1 k',g',g'h >sh, zh
+ slavisk
- germansk
- keltisk

2
i u =...........î û =...........e ê > e je......o a @>a
-slavisk......+ germansk.......+ slavisk.......+ germansk
-germansk.....+ keltisk........- germansk......- slavisk
-keltisk......- slavisk........- keltisk.......+- keltisk

ô â>ô (lit).......(lett/fnpr>â ........ei>ei/ie.......oi ai >ai/ie
+ germansk.........+ slavisk .......- germansk.....+ germansk
- slavisk..........- germansk .........- slavisk......+ slavisk
- keltisk..........- keltisk) .....- keltisk......+- keltisk

eu au ou>au(uo)...stafvelsebild. l, r, m, n >il, ir, im, in
+ germansk........+ slavisk
- slavisk.........- germansk
- keltisk.........+-keltisk

3 bh, dh, g'h, gh...4 p, t, k', q>p, t, sh, k...5 VC=VC
>b, d, zh, g............b,d, g', g>b, d, zh, g
+ germansk...........+ +slavisk.................+ germansk
+ slavisk............+ +keltisk.................- slavisk
+ keltisk............- -germansk................? keltisk

6 "jag tvättar sig"...7 bûti ("att vara").
+ slavisk.............+ slavisk
- germansk............- germansk
- keltisk.............? keltisk

sammanräkning:

++++ keltisk
+++++++germansk
- - - - - - -slavisk


+++++++++slavisk
- - - - - - - - -germansk
- - - - - - -keltisk

?? keltisk

germansk 7+ mot 9-
slavisk 9+ mot 7-
keltisk 4+ mot 7- och 2?

Man kan med fog påstå att baltiska och slaviska stå hvarandra något närmare än någondera de germanska för att icke nämna keltiska, dock så att Litauiskan i synnerhet och baltiskan i allmänhet står germanska språk närmare än hvad de slaviska göra. Af de baltiska är det lettiskan som står närmast de slaviska, litauiskan som står närmast de germanska. Om endast dessa nordliga språkgrupper vore kända, skulle de germanska och slaviska - serskildt de sednare - lätt härledas ur de baltiska språken! Detta för oss till faktum att de nordliga indoeuropeerna för antikens civilisation indelades i kelter, germaner och sarmater. Och detta för oss till de antika källorna.


Detta bekräftas mer eller mindre af följande artiklar i Nordisk Familjebok:

"Litaviska språket och literaturen. Litaviskan, det till den s. k. baltiska språkstammen hörande folkspråket i (det forna [numera återbefriade]) Litaven, har numera på grund af sin ålderdomlighet i formbyggnaden, hvari den öfverträffar alla lefvande indo-europeiska språk, sin största betydelse inom den jämförande språkforskningen, der den ställer sig vid sidan af sanskrit och grekiskan. (Om dess förhållande till sina närmaste fränder, lettiskan och slaviska språk, se L e t t i s k a s p r å k och L i t u s l a v i s k.) Inom den nuvarande litaviskan sammanfalla de dialektiska olikheterna i det stora hela med litavernas politiska indelning i tre grupper (se L i t a v e r). Man kan derför tala endast om en rysk, en preussisk och en polsk munart, och den vanliga, efter Schleicher antagna skilnaden emellan en h ö g l i t a v i s k och en l å g l i t a v i s k dialekt saknar faktisk grund. Höglitavisk kan man deremot ur en annan synpunkt kalla det preussisk-litaviska skrift- och kyrkospråket, nämligen derför att bibelöfversättning och psalmbok äro affattade på detsamma, men detta skriftspråk grundar sig blott på den inom ett mycket litet område mellan Stallupönen och Kovno talade munarten. - För litaviskan begagnas det vanliga latinska alfabetet (för folket dock uteslutande i tysk frakturstil), hvarvid c läses som ts, sz som sj, cz som tsj, u som uô, w som svenskt v, y som långt i, z som lent s och ´z som lent sj. Vokalerna äro a, e, i, o, u, och en krok nedtill betecknar en numera i uttalet alldeles försvunnen nasal efter vokalen. Alla svenskans konsonanter finnas utom f, n [sic], q, x, och i fonetiskt hänseende är särskildt att märka tillvaron af det slaviska hårda /-ljudet och konsonantmouilleringen framför i l. j. Accenten, af flere olika fonetiska slag och angifven med olika tecken, är vexlande, men faller oftast på den längsta vokalen. Nominalböjningen åtskiljer tre kön, tre numeri, sju kasus (nom., gen., dat., ack., vok., instrumentalis och lokativ), fem deklinationer efter olika stammar, men eger ingen artikel. Adjektivet böjes som substantivet, men har derjämte en särskild flexion med sammansättning af pronominalstammen ji. Komparativ bildas med ändelsen -esni-s och superlativ med -iansa-s. [sic, sk v -iausia-s?]Bland pronomina återfinner man de vanliga indo-europeiska stammarna: asz, jag, tu, du, mes, vi, jus, I, sawes, sig, samt tas, ta och tai, denne, denna, detta, o. s. v. Verbet eger liksom nomen en fullständig dualform; det bildar såväl i aktivum som i det med vidfogande af det reflexiva -s bildade medium pres., preterit., imperf., fut., imperativ och optativ såsom enkla, plusquamperf. och s. k. permissiv såsom sammansatta tempora och modi. Particip och gerundium finnas i alla tidsformer, men infinitiv och supinum utan tidsåtskilnad. Passivet omskrifves med particip och hjelpverb, men kausativ, freqventativ och inkoativ bildas af särskilda stammar. Egentligen finnes blott en konjugation; men då alla former bildas af presens- eller infinitivstammen, så indelas verben, alltefter det olika sätt, hvarpå dessa stammar bildas ur roten, i fyra klasser eller konjugationer. - Först mot slutet af 16:de årh. framträder litaviskan såsom skriftspråk (den första grammatiken är Kleins, affattad på latin, 1654), men om en sjelfständig litavisk literatur kan man icke tala annat än på folkdiktningens område, så att i detta afseende litaverna vida öfverträffats af sina fränder letterna. Med undantag af samlingar af folkvisor, ordspråk o. d., hvilka alla hafva språkvetenskapligt eller etnografiskt syfte, består den litaviska literaturen nästan uteslutande af öfversättningar, och dessa, hvilka i synnerhet befordrades af lutherska prester i preussiska Litaven (Donaleitis, Ruhig, Mielcke m. fl.), utgöras till största delen af uppbyggelseskrifter. Den förnämste skalden är D o n a l e i t i s (d. 1780), hvars dikter (Årstiderna m. fl..) utgåfvos af Nesselmann, 1869. Vidare märkas fabeldiktaren S t a n j e w i c z och pastor D r o z d o v s k i (d. 1834), författare till andliga hymner, hvilka ännu sjungas i alla litaviska kyrkor. Den egentliga folkpoesien består, utom i de mycket omtyckta ordspråken och gåtorna, misla, af ett betydligt antal folkvisor, dainos, hvilka utmärka sig för sedlig hållning, känslofullhet och naivetet, och nästan alla sjungas på vemodiga mollmelodier i långsam rytm. Ännu äro blott mindre samlingar af denna folkdiktning utgifna, af Stanjewicz (1829) Schleicher (i hans "Handbuch"), Jusjkievitsj (Lietuwiskos dajnos; Kazan 1881) o. a. F. n. utgör Königsberg litavernas literära medelpunkt; der finnes en professorsstol för litaviska språket, och sedan flere år tillbaka utgifves der en litavisk veckoskrift. De bästa hjelpmedlen till språkets och literaturens studium äro numera: Schleicher, "Handbuch der lithauischen sprache" (grammatik, läsebok, ordbok, 1857); Kurschat, "Wörterbuch der lithauischen sprache. Deutsch-lithau. und lithau.-deutsch" (2 bd 1870-83) och "Grammatik der lithauischen sprache" (1876); Bezeenberger, "Lithauische und lettische drucke d. XVI jahrh." (1874-82), "Beiträge zur geschichte der lithauischen sprache" (1877), "Lithauische forschungen" (1882), "Mittheilungen der lithauischen litteraturgeschichte" (1880-84); Velckenstedt, "Die mythen, sagen und legenden der lithauer" (1883) samt, för nybörjare, Voelkel,"Lithauisches elementarbuch" (1879).
H. A.
ALMKVIST, H., e. o. Professor (H. A.).
sp 1475-1480, Bd 9 Kristendomen till Lloyd
Litavisk-slavisk. Se L i t u s l a v i sk.

[NB Denna artikel skrefs före Maironis, som väl får kallas den litaviska nationalromantikens nestor och hela den explosion af litavisk litteratur som skrefs på 1900-talet. Möjligen torde artikelförfattaren äfven ha varit okunnig om en del af den i Ryssland hemligen utgifna litteraturen. Som påpekats i artikeln ha samlingar af folklig litteratur gjorts i komparativistiska syften, hvilka jag ej har tillgång till och derföre tyvärr ej kan bruka för denna uppsats.]

Lettiska språk l. l e t t i s k a s p r å k g r e n e n, äfven kallad l i t a v i s k a l. b a l t i s k a språkgrenen, är det gemensamma vetenskapliga namnet på tre med hvarandra mycket nära befryndade språk: l e t t i s k a n (se följ. art.), l i t a v i s k a n (se L i t a v i s k a s p r å k e t o c h l i t e r a t u r e n) och den numera utdöda, blott i några obetydliga literära rester bibehållna (forn)p r e u s s i s k a n (se P r e u s s i s k a s p r å k e t o c h l i t e r a t u r e n). Om denna språkgrens förhållande till sin närmaste frände, den slaviska grenen, se art. L i t u s l a v i s k. Preussiskan står i allmänhet mycket närmare till litaviskan än till lettiskan, och af de senare är litaviskan vida ursprungligare och rikare än lettiskan, som dock icke får anses såsom dotterspråk af litaviskan. Bägge äro systerspråk, men lettiskan har undergått en långt mer genomgripande ombildning. De vigtigaste skiljepunkterna äro: A. inom l j u d l ä r a n: 1) Framför de lena vokalerna e och i öfvergår Litav. k och g till ts och dz[hacek båda], Lett. k och g deremot till ts och dz[vanliga, båda]; 2) Litav. bibehåller den i Lett. bortfallna nasalen mellan vokal och konsonant samt, åtminstone i skrift, slutstafvelsens vokal, hvilken Lett. förkortar eller bortkastar; 3) den i Litav. rika och vexlande accentuationen är i Lett. förenklad, så att rotstafvelsen alltid har tonen. B. i f o r m l ä r a n: 1) Lett. har förlorat genus neutrum och dualis, kasusformen instrumentalis i sing. och flere temporala och modala former; 2) vid adjektivets sammansättning med pronominalstammen ji böjer Litav. liksom slaviskan bägge, Lett. blott ji, och komparationen sker i bägge språken på alldeles olika sätt. Jfr Köppen: "Über den ursprung, die sprache und litteratur der litthauischen völkerschaften" (1829), och Bergmann: "Über den ursp[r]ung der lettischen sprache" (1838; bägge i "Magazin der lettischen litteraturgeschichte").
H. A.

[Uggleupplagan (2a uppl, bd 16, Lee till Luvua, sp 778) tillägger bl a:]
"Hvad i art. Lettiska språk blifvit sagdt om dessa språks stora ålderdomlighet i ljud och former och om den betydelsefulla roll, som de på grund häraf spelat i den jämförande indoeuropeiska språkvetenskapens historia, gäller i all synnerhet om litauiskan; det är ett öfverraskande faktum, att det i lefvande bruk finnes former, som i ålderdomlighet mäta sig med årtusenden äldre homeriska eller vediska och stundom nästan sammanfalla med former, hvilka vi anse oss kunna förutsätta som urindoeuropeiska, t. ex. lit. esmì, êsti, (jag, han är): grek. eimí, estí, sanskr. ásmi, ásti (indoeurop. grundformer: ésmi, ésti)', lit. gyvas (läs gívas [långt i]) 'lefvande' är ålderdomligare än sanskr. jivás [långt i], lat. vivus, got. kwius (indoeurop. grundform gviwos [v som svag färgning af g]); lit. penktas 'den femte' är ålderdomligare än grek. pe'mptos, lat. quintus, got. fimfta (indoeurop. grundform pénkvtos [v som svag färgning af k]), lit. eiti 'han går' än sanskr. éti och grek. eîsi, lit. sunus, gen. sunaus (jfr got. sunus, gen. sunaus) än sanskr. sunus, gen. sunós [hacek på båda slut-s i sanskritformerna] o. s. v."
[Detta förutsätter att man anser att
- esmì, eimí, ásmi;
- êsti, estí, ásti;
- gyvas, jivás, vivus, kwius;
- penktas, pemptos, quintus, fimfta;
- eiti, éti, eîsi;
- sunus, sunus, sunush;
- sunaus, sunaus, sunósh
härstamma från hvar sina gemensamma ordformer som skiftat till dessa olika former genom regelbunden ljudutveckling, hvilket, om så vore, lägger vissa indoeuropeiska urformer ganska nära till hands. En varning bör tilläggas: intet språk ändrades så mycket på 1870-talet som urindoeuropeiskan - och den har ännu icke upphört att ändra sig, beroende på theoretikerns språkliga fantasier och böjelser. Att urindoeuropeiskan ligger närmast litauiskan är EN variant jag hört - en annan att den är i det närmaste identisk med sanskrit. I fråga om vokalismen påstås ofta att forngrekiska, med dess rekonstruerade, Erasmiska uttal, ligger allra närmast af de belagda språken - utom att schwa indogermanicum skall hafva försvunnit i forngrekiskan]

Lituslavisk, lettoslavisk, litavisk-slavisk, slavolettisk l. slavobaltisk, sammanfattande vetenskapliga namn på följande två grenar af den indo-europeiska språkstammen: slaviska och lettiska (litaviska l. baltiska) språk. Grunden till denna sammanslutning är, att dessa bägge grenar äro med hvarandra närmare beslägtade än något annat par bland de europeiska grenarna af nyss nämnda språkstam, hvarför här må i korthet angifvas dels de vigtigaste punkter, i hvilka slaviska och lettiska språk sins emellan öfverensstämma och skilja sig från de flesta öfriga europeiska språk af samma stam, dels de, i hvilka de sinsemellan åtskiljas. Gemensamma för bägge äro: A) inom ljudläran: 1) tillvaron .af de lena hväsljuden Lett. [långt] s, Lit. z, Slav. z, och Lett. sch [med långt s], Lit. [har bortfallit], Slav. z[med punkt]; 2) frånvaron af h; 3) öfvergång af guttural konsonant till palatal l. dental affrikata framför len vokal, d. v. s. af k till c (ts) l. ts, af g till dz l. dz, och den dermed sammanhängande öfvergången af guttural eller dental konsonant + j till palatal eller dental affrikata eller frikativa, d. v. s. af kj till ti l. ts, af tj och sj till s l. gj, af dj till z l. dz o. s. v. B) Inom formläran: 1) saknad af artikel; 2) bristen på en särskild passivform; 3) böjning af adjektivet med tillagd demonstrativstam ji; 4) användning af pron. reflex, äfven för 1:sta och 2:dra pers., när satsens subjekt är 1:sta l. 2:dra pers.; 4) infinitivbildning af stammar på -ti.

[andra upplagan tillägger:]
Bland gemensamma baltisk-slaviska särdrag må nämnas: 1) Indoeurop. vokaliska nasaler och likvidor - n, m, r, l [med markering för stafvelsebildande bruk] - ha blifvit resp. in, im, ir, il (hvilka ljudförbindelser dock sedermera i slaviskan vanligen undergått vissa förändringar), under det att de i germanska språk blifvit resp. un, um, ur l. or, ul, i latinet resp. en, em, or, ol, i grek. resp. an l. a, am l. a, ar l. ra, al o. s. v., t. ex. lit. minéti, fnslav. mineti [flyktigt första i, "långt" e], men got. munan "tänka" o. s. v. af indoeurop. mn-; lit. mirtis, fnslav. -mriti (af äldre mirti), men sanskrit mrtis, lat. mors (genit. mortis) "död", jfr svenska mord. 2) Långa (dubbla) konsonanter saknas; de, som en gång funnits, ha förkortats (förenklats). 3) Segt fasthållande intill nutiden af vissa egendomliga betoningsförhållanden (ehuru, enligt fasta principer, på olika sätt omvandlade, i de olika språken), hvilka afspegla urspråkliga betoningsförhållanden, mer eller mindre kända genom andra äldre språk, men i intet annat nu lefvande påvisbara. 4) Utbildningen af adjektivens s. k. bestämda form med ett suffigeradt pronomen jo-, t. ex. lit. geràs-is, genit. gêro-jo, fnslav. dobru-ji [flyktigt u och i] "den gode" af resp. gêras, dobru [flyktigt u ] "god". 5) Nom. sing. mask. och fem. af demonstr. pron. "den", som urspr, börjat på s (fnisl, , fem. ; sanskrit sa, fem. sa [långt a] o. s. v.), har i balt.-slav., genom en gammal analogibildning, kommit att börja på t: lit. tàs, fem. , fnslav. tu[flyktigt u ], fem. ta "den". 6) Genit. sing. af nominalstammar på -o-, t. ex. lit. vilko, fnslav. vluka[flyktigt u ] "vargens", anses utgå från urspråkets ablativ (jfr sanskrit ablativ vrkad, lat. lupod, lupo [långa slutvokalerföre d]), hvilken sålunda i balt.-slav. undanträngt den ursprungliga genitivformen. 7) Infinitiven [som i 1 uppl, till hvilken vi nu återvända]

- De vigtigaste skiljaktigheterna emellan baltiska och slaviska språken äro: A) inom ljudläran: 1) det slaviska hårda i-ljudet saknas i Lit. och Lett.; deremot torde Slav. /-ljudet återfinnas, åtminstone i Lit.; [2 och 3 se citat ur andra upplagan] B) Inom formläran: 1) Lit. och Lett. hafva förlorat den i Slav. behållna särskilda formen för 3:dje pers. plur., hvaremot Lit. och Lett. ega med personaländelser böjda tempora för förfluten tid, hvilka i Slav. ersättas med ett blott såsom nomen böjligt particip; 2) Lit. och Lett. känna icke den specifikt slaviska skilnaden emellan durativa och momentana verb; 3) i allmänhet är Slav. ålderdomligare och rikare i verbal-, Lit. och Lett. i nominalböjningen. - Jfr Pott: "De borusso-lithuanicse tam in slavicis quam in letticis linguis principatu commentatio"(1837), "De linguarum letticarum cum vicinis nexu comment."(1841), Bergmann: "Über den ursprung der lettischen sprache" (i "Magaz. der lett.-literar, gesellschaft" Vl, 1838). Se L e t t i s k a s p r å k e t o c h l i t e r a t u r e n.
H. A.
ALMKVIST, H., e. o. Professor (H. A.).
sp 1497-8, Bd 9 Kristendomen till Lloyd"

[andra upplagan tillägger:]
De båda språkgrenarna visa dock äfven många och betydande skiljaktigheter, som delvis måste gå tillbaka till en aflägsen tid. De baltiska språken, bland hvilka litauiskan bäst återger det urbaltiska tillståndet, befinna sig i många punkter, i synnerhet hvad ljudförhållandena angår, på ett äldre utvecklingsstadium. [att tala om utvecklingsstadier, som om "språkutveckling" eller snarare språkförändring vore en slags förutbestämd trappa (uppåt eller nedåt) eller väg med utstakade stationer är en af idiotierna hos dåtida språkvetare: hvad han syftar på är att baltiska ändrats mindre än slaviska jemfördt med huru han anser att indoeuropeiska urspråket såg ut] Bland märkligare drag, hvaruti de slaviska språken genom sin särutveckling kommit att aflägsna sig från det ännu i baltiskan bevarade äldre tillståndet, må nämnas: 1) Diftonger kvarstå oftast i balt., men äro sammandragna till långa vokaler i slav., t. ex. lit. ei-ti "gå" (jfr grek. ei'-mi "jag går"), men fnslav. i-ti "gå"; preuss. snaigis (jfr got. snaiws), men fnslav. snegu [långt e, flyktigt u ] "snö"; lit. ausìs (jfr lat. auris), men fnslav. ucho "öra". 2) Ljudföljden vokal + l eller r + kons. har i slav. drabbats af s. k. likvidametates, t. ex. lit. pârszas "svin" (jfr lat. porcus), men fnslav. prase "gris"; lett. salms (jfr sv. halm), men fnslav. slama "halm"; lit. bérzas [z med hacek], men fnslav. breza "björk"; lit. vilkas, men fnslav. vluku [flyktiga u ] "ulf, varg". 3) Spiranterna s, z ha i slav. blifvit resp. s, z, t. ex. lit. pärszas "svin" (sa är tecken för s;), zemå "vinter", men fnslav. resp. prase, zima. 4) Ljuden g, k ha i slav. framför lena vokaler blifvit resp. z, c [med hacek] , t. ex. preuss. genna "kvinna", lit. keturi "fyra" (jfr lat. quattuor), men fnslav. resp. zena, cetyrije [med hacek öfver första konsonanterna]. 5 Ordslutande s har fallit bort i slav., t. ex. lit. sunus "son" (jfr got. sunus, sanskrit sunus [med hacek öfver sista s]), men fnslav. synu [flyktigt u ] . 6) I slav. har en mängd ursprungliga konsonantgrupper på olika sätt reducerats (endast ett fåtal dylika finnes fördenskull kvar), under det att de oftast äro bevarade i baltiska språk, t. ex. lit. vapsà "broms" (jfr ty. wespe), men fnslav. osa "geting"; lit. pénktas, men fnslav. petu [nasalt e, flyktigt u] "den femte"; ett speciellt fall af denna art är, att 7) n, m i slav. fallit bort framför konsonant, men nasalerat föregående vokal, t. ex. lit. rankà "hand", dêszimtis "tio", men fnslav. roka [nasalt o], resp. deseti [nasalt e] ([nasala] o, e uttalade som i franska son, sein). I några af nyssnämnda punkter ha lettiskan (momenten 3, 4 och 7) och preussiskan (mom. 3) genom en särutveckling af senare datum undergått samma eller liknande förändring som, i en aflägsnare tid, de slaviska språken (se därom Lettiska språket och litteraturen). - Å andra sidan äro de baltiska språken i vissa afseenden oursprungligare än de slaviska, särskildt beträffande verbalböjningen; som exempel må nämnas, att i de förra den urspr, blott för 3:e pers. sing. gällande formen användes äfven för 3:e pers. plur. och dualis, hvilkas ursprungliga former alldeles försvunnit, t. ex. lit. esti "han är, de äro", men fnslav. jestu [flyktigt u] "han är", sotu [nasalt o, flyktigt u] "de (flera) äro" (jfr lat. sunt), jeste "de (båda) äro". - Ang. den baltiskslaviska grenens speciella öfverensstämmelser med de ariska och andra språk se Indoeuropeiska språk.
[observera dock att, om indoeuropeiska urspråkstheorin stämmer, slaviskans strengt genomförda vid - aspekt - torde vara en nybildning i verbalsystemet, likaväl som konditionalis i romanska språk - häri torde alltså baltiskan vara ursprungligare än slaviskan i verbalsystemet - och slaviskan innovativare]


c) Sarmatia, Germania Transvistulana. Antika geografins vittnesbörd.

Under Antiken räknades ett hörn af verlden öster om Weichsel (Wisla) som icke sarmatiskt utan germanskt till sin politiska dominans. Ungefär nuvarande Baltikum kallades Germania Transvistulana - men öster derom låg Sarmatia och söder derom bildade Vistula gräns mellan Germania och Sarmatia. Germania Transvistulana - på fel sida om Vistula - omfattade Bastarnae, Veneti, Hirri/Scirri, Eruli/Heruli och Aestyes. (källa: Gamla Geografien, appendix i Allmänna Geografien af Gabr. Isr. Hartman Jemte Sammandrag af Gamla Geografien, Tolfte Upplagan öfwersedd och förbättrad, Lund, Carl Fr. Berlings Förlag, 1845)

Af dessa folk anses det att Aestyes icke voro dagens Ester talande estniska, utan ett folk talande ett baltiskt språk - hvilket dock ej hindrar att de kunna hafva varit förfäder till dagens Ester. I allmänhet anses de dock som förfäder till litauer, möjligen äfven letter. Något folk som entydigt kan identifieras med alla och enbart dagens Litauer tycks ej hafva förelegat. Hade så varit fallet, hade kanske de heruliska, romerska och grekiska theorierna om deras ursprung icke uppträtt bland äldre tiders lärde som hade en sund respekt för gamla auktoriteter.

d) Heruliska, Romerska, Grekiska theorierna om Litauernas ursprung.

Sedan Litauen kristnats och lärde män af både litauisk och icke-litauisk härstamning börjat tänka öfver det litauiska folkets ursprung, uppkommo ett antal theorier om dem: den heruliska, enligt hvilka de skulle härstamma från heruler återvändande från plundringståg i Romarriket, den romerska, enligt hvilken de skullehärstamma från ett kompani romerska soldater, och de grekiska, enligt hvilken de skulle härstamma från en besegrad grekisk stad.

Beträffande Heruliska Theorien citerar jag in extenso en artikel ur Nordisk Familjebok (Catholic Encyclopedia saknar artikel om dem):
Heruler (Lat. Héruli), ett germanskt folk, som ursprungligen synes hafva bebott de danska öarna. Derifrån undanträngdes de, sannolikt redan i slutet af 2:dra eller början af 3:dje årh. e. Kr., af de från den skandinaviska halfön (Skåne?) kommande danerna. En del, och sannolikt den största, af herulerna utvandrade då i sydöst till kusten af Asovska sjön, der de blefvo östgoternas grannar och deltogo i deras plundringståg. En annan del af folket företog vikingatåg i vesterväg och hemsökte tillsammans med chavionerna (från Jutland?) Galliens kuster i slutet af 3:dje årh. De besegrades väl af kejsar Maximianus, men fortsatte under den följande tiden sina plundringståg. Ännu i 5:te årh., åren 455 och 459, företogo de tvänne vikingatåg till nordvestra Spanien, af hvilka det förra dock aflopp olyckligt. De till Asovska sjön utvandrade herulerna drogo efter hunnernas infall i Europa och möjligen såsom Attilas lydfolk vester ut till landet norr om Donau, gent emot Pannonien och Noricum, der de jämte rugier, skyrer och turcilinger voro bosatta i 5:te årh. De tyckas nu hafva varit det romerska rikets "foederati" (bundsförvandter) och ställde en mängd legosoldater i den romerska hären. Det var sådana uti Italien inqvarterade heruliska, rugiska, skyriska och turcilingiska förbundstrupper, som fordrade en tredjedel af de romerska godsegarnas jord och, då detta ej bifölls, utropade Odovakar till sin konung, störtade den siste vestromerska kejsaren, Romulus Augustus, 476, och togo i besittning de fordrade jordlotterna. - De i landet vid Donau qvarblifna herulerna företogo vid samma tid plundringståg till Noricum och ödelade Juvavium (Salzburg), omkr. 480. Deremot stod deras konung på vänskaplig fot med Teoderik den store. Omsider (efter 507?) blefvo de besegrade af langobarderna och nödsakade att utvandra. En del beslöt då att uppsöka sina gamla hemvist vid Östersjön och drog till danerna. Af dessa försedda med fartyg foro herulerna, enligt Prokopios, öfver till "Thule" (den skandinaviska halfön), der de bosatte sig bredvid "gautarna" (götarna). Möjligen äro dessa heruler de i Värend invandrade virdarna. En annan del af folket koloniserade, efter vexlande öden, såsom det bysantinska rikets "foederati" trakten kring Singidunum (nära Belgrad). Sedan desse herulers hela konungaätt omkommit i inbördes strider, beslöto de att hemta sig en konung af den gren af den gamla konungaätten, som då ännu lefde qvar hos de i Skandinavien invandrade herulerna. För detta ändamål affärdade de till dem en beskickning; men då den prins sändebuden utsett till konung dog under resan, måste de återvända till Skandinavien och utse en annan prins. Under det dröjsmål, som deraf förorsakades, hade det lyckats det bysantinska hofvet att till konung öfver de kring Singidunum bosatte herulerna insätta en i Konstantinopel uppfostrad herul. Men då nu den från Skandinavien hemtade heruliske prinsen anlände och vann anhang bland de södra herulerna, kom det till krig mellan de båda medtäflarna om konungadömet. I denna tronstrid såg sig dock snart den bysantinske skyddslingen öfvergifven af sina egna trupper och måste fly till kejsaren (omkr. 550?). - Heruliska hjelp-trupper stredo i de romerska härar, som under Belisarius och Narses bekrigade östgoterna uti Italien och slutligen störtade deras välde. Efter den tiden träffar man icke vidare herulernas namn i historien. s. F. H."

HAMMARSTRAND, S. F., Professor (s. F. H.).

Nordisk Familjebok, I uppl., sp 1152-1153
Band 6, Grimsby till Hufvudskatt
uppdateringar ur andra upplagan:

"Deras stamland troddes en tid ha legat i Danmark, hvarför de räknades till nord- eller västgermanerna, men R. Loewe ("Indogermanische forschungen", XIII, 1902-03) söker deras hemvist före utvandringen i nuv. Mecklenburg och anser, att deras språk bör hänföras till den östgermanska språkgruppen, ehuru det påverkats af inflytanden från deras västgermanska grannar vid södra östersjökusten."

Ingen direkt uppgift om att heruler skulle ha kommit till just Litauen efter sina herrjningar i Romareriket, snarare Småland. Å andra sidan bör påpekas, att Gother och Göthar på latin heta detsamma, kanske derföre att de från början varit samma folk. Det är altså icke omöjligt att uttryck liknande "vicini Gothorum" eller "in vicinitate Gothorum" (jag har altså icke läst Prokopios krönika vare sig på latin eller grekiskt originalspråk) syftat likväl på grannskap med goter (i Sarmatien) som med göter (i Sverige). En närmare bestämning som "in Thule" (eller helt enkelt uppgift "reversi in Thulen") som tycks ju clincha det till att gälla granskap med göter, kan ju iofs från början ha gällt granskap endast med vissa gothones, icke alla, så att utrymme finnes att anse att de återvändt äfven till Balticum nära Rysslands Gother - en uppgift som i så fall skulle ha öfverhoppats som redundant, genom den verbala likheten med uppgiften om grannskap med Scandinaviens göter.

Men detta är spånande. Jag vet icke hvilken antik eller "medeltida" uppgift som legat till grund för heruliska theorien och kan ej bedöma sannolikheten af sakuppgiften som sådan. Bara så mycket kan sägas, att herulerna i Småland tala ett nordgermanskt språk, medan eventuella herul-ättlingar i Baltikum tala ett baltiskt, litaviskt språk.

Att heruler NÅGON gång befunnit sig i Balticum anser jag klarlagt genom hänvisningen till "den antika geografien". Mellan Skandinavien och Azovska sjön är Balticum en gifven anhalt.

Litaviske lärde ha - åtminstone under renässansen velat härleda litaviska språket från grekiska eller latin (hvilket i sin tur härleddes från grekiskan fram till tiden då jemförande språkforskning sytematiserades i indoeuropeiska urspråkstheorien. Detta har visst stöd i språkliga likheter, som dock äfven stundom skulle komma iftråga för de slaviska språken, hvarigenom vi komma till...

e) Sarmatiska theorien.

Sarmater voro enligt antik geografi de folk som bodde norr om skyter, öster om germaner. Alltså balter, finnougrier och slaver. Påfve Pius II, som före kröningen hette Enea Silvio och var mycket lärd påpekade de språklige likheterna mellan slaviska och litaviska. Den är således en såväl geografisk som språkvetenskaplig theori, hvarom mer nedan.

f) Mythologins vittnesbörd.
Lettiska mytologien är i alla sina hufvuddrag gemensam för hela den forna baltiska folkstammen, eller de tre med hvarandra nära beslägtade hedniska folken letter, litaver och preussare. Den öfverste guden, Dews, tänkte de sig som en allsmäktig innehafvare af allt slags rikedom. Näst efter honom voro de tre mäktigaste gudarna: Perkunas, åskans gud, hvars gemål Perkunatele var solens vårdarinna, Potrimpos, vattnets gud, hvilken man velat identifiera med den germanske Wodan, och Pikulis, jordens gud. Dessutom dyrkade de Ligo, glädjens, Pergrutis, vårens, Okapirmos, vindarnas, Pekhols, nattens, Semnuks, ängarnas, Salwiks, morasens, Kawas, krigets, och Kuma, festernas gud. Af qvinliga gudomligheter voro Laima Maninja, ödets gudinna, och Semes Mate, "jord-moder", till hvilken man vände sig för att återfå förlorad egendom, de förnämsta. Tempel funnos icke, utan gudarna jämte flere andra goda och onda andar dyrkades på kullar eller under höga träd.
H. A.

Uggleupplagan - med annan författare till artikeldelen under artikeln Mytologi, band utg 1912 - uppger:

De baltiska folkens (fornpreussares, litauers och letters) förkristna tro har varit föremål för en del fantastiska meddelanden och utläggningar (Narbutt, Lasicki, Veckenstedt ha dåligt anseende inom vetenskapen, t. o. m. sådana män som Usener och Solmsen ha låtit förleda sig). Hvad vi verkligen veta därom, är rätt litet. De dyrkade Perkunas (motsvarande slavernas Perun): han jagar och dödar en ond ande, denne uppenbarar sig under formen af en svart katt, hund, get eller karl med vänd päls, striden eger rum vid en gammal ek eller annat ihåligt träd. Vid ekar offras garn, ägg, ost m. m. Jorden, Zemine, dyrkas, åt den offras en svart gris, när plöjningen börjar om våren. Vid rågskördens slut dyrkas den sista kärfven som växt-demon. Träd och gudinnan Medeine dyrkas i heliga lundar, där grafkullar uppkastas öfver de brända döda. Hvarjehanda deive och laime dyrkas som ödesgudinnor. Litauerna ha äfven en tomte [en motsvarighet till "vår tomte", icke just en enda t ex jultomte!] och dyrka elden. Den döde får med sig bröd, grafsånger sjungas till de döde och å den dödes vägnar. De dödes väg är vintergatan. Den rituella litauiska folkdikten är synnerligen rik (en stor samling utgafs af bröderna Juszkiewicz 1883). En pålitlig materialsamling fr. o. m. Tacitus t. o. m. 1400-(talet) är Mierzinskis 'Mythologiae lithuanicae monumenta" (1-2, 1892-96).

Lll.

Under slavisk mytologi hade vi fått reda på att Perun var en himmels-, regn- och åskgud, samt demonbekämpare motsvarande "Indra-Zeus-Juppiter-Tor." Eftersom redan uruppenbarelsen torde ha meddelat Adam och patriarkerna t o m Noah, att Gud 1) är i himmelen, 2) besegrar demoner, och har meddelat att Gud 3) gjorde bruk af regn och öfversvämning för att straffa onda menniskor, kan detta drag af sagorna om Perkunas förklaras som konfysa minnen af uruppenbarelsen - blandat med ovädersdemoners anspråk på att dyrkas som Gud! Att sedan de som neka denna uruppenbarelse, trots sådana konfysa minnen deraf hos alla hednafolk i gamla och nya verlden och oceanien, stirra sig mer eller mindre blinda på en theori om mytologins uppkomst i

g) Archeologiens vittnesbörd. Eller?
Af archeologer hafva framgräfts lemningar af menniskor som bott i skogen, samlat, jagat och brukat stenverktyg. De hafva med moderna methoder daterats till äldre "tider" än sjelfva Skapelsen (ngt öfver 5.200 år före Återlösningen). Det har antagits att de skulle vara förfäder till sednare tiders Litauer. Sådana antaganden bygga på vissa falska förutsättningar, hvaraf en är theorien att hela menskligheten skulle härstamma från stenålderstroglodyter. Derom säger theologin - vetenskapernas drottning - i allmänhet som följer (S.Th. Suppl, Q. 41,a. 1):


"Whether matrimony is of natural law?

...

Objection 2. Further, that which is of natural law is found in all men with regard to their every state. But matrimony was not in every state of man, for as Tully says (De Inv. Rhet.), "at the beginning men were savages and then no man knew his own children, nor was he bound by any marriage tie," wherein matrimony consists. Therefore it is not natural.

Reply to Objection 2. The assertion of Tully may be true of some particular nation, provided we understand it as referring to the proximate beginning of that nation when it became a nation distinct from others; for that to which natural reason inclines is not realized in all things, and this statement is not universally true, since Holy Writ states that there has been matrimony from the beginning of the human race."

(Min emfas) - Civilisation eller åtminstone jordbrukskultur är altså, likaväl som äktenskapet St Thomas här tänker på, naturliga för menniskan. Hans argument om den Heliga Skrift är ju tillämpligt äfven på andra delar af det fullt menskliga, kultiverade lifvet.

Ändå används dateringsmethoder som C14 för att undergräfva förtroendet för den Heliga Skrift och äfven menskliga traditioner om de egna folkens ursprung. Härom kan sägas att methoden bygger på det lösa antagandet att verlden skulle vara så pass gammal att C14-halten i athmosphären hunnit stabilisera sig långt innan de fossil/organiska material dogo som innehålla minsta mätbara mängd C14. Om i stället C14-halten ökade från den bibliskt daterade skapelsen till en relativt sent uppnådd stabilitetsniveau - eller möjligen ännu ökar - innebär den hypotesen en mycket yngre ålder för de daterade föremålen: inom civiliserade menniskors fullt möjliga traditionsminne.

Om skeletten af skogsmenniskor nu icke äro så oerhördt gamla som gjorts gällande, utan betydligt yngre, hvad kan då sägas om dessa skogsbor? Voro de litaver, de nuvarande litavernas förfäder? Snarare troligt att de voro de litaviska sagornas mishkeliai. Skogstroll. Att dessa således icke voro demoner utan möjligen vilda banditer i förbund med dem (demoner efterlemna inga skelett). I hvart fall att menniskor lefvande i skogar lefvat jemte litaver eller så nära för dem att de kunnat finnas qvar vid litavernas ankomst.

Här vill jag passa på att citera ytterligare en bit ur art. lituslavisk, NF 2 uppl.:

"Orsaken till de många speciella inbördes likhetspunkterna mellan baltiska och slaviska språk måste vara den, att de dem talande folken länge innehaft ett sammanhängande språkligt samfärdselområde (väl också ett geografiskt mera begränsadt än vid den tid, då de först skymta fram i historien), och att det relativa afbrottet - fullständigt torde det aldrig ha varit - i den gemensamma språkutvecklingen inträdt vid en jämförelsevis sen tidpunkt.

[detta är temligen troligt oafsedt hvad man anser om indoeuropeiska urspråkstheorin, med reservation för lingvistisk datering: ett nytt språk kan uppkomma på en generation - som vid kreolisering af pidginspråk eller vid uppkomsten af franska som eget, från latin skiljt språk mellan Alcuin af York och Strassburgerederna, eller, om Belloc har rätt, Engelskan i generationen som vax upp efter digerdöden 1348, men å andra sidan bevaras oförändradt, åtminstone till strukturen, i flera årtusenden, i hvart fall med skriftens hjelp]

Balterna och slaverna synas också ständigt ha lefvat i nära grannskap till hvarandra. De senares ursprungliga samhem bör säkerligen sökas s. om de baltiska stammarna, men redan tidigt, i synnerhet från ungefär 400-talet, började slaverna utbreda sig så starkt, att de kommo att omge balterna också mot ö. och delvis mot v. och ha i tidernas lopp mer och mer inskränkt dessas område i s. och ö."

[Slavernas utbredning är ett historiskt faktum, om det sedan är belagdt från 400-tal eller först sednare, och deraf kunna vissa geografiska slutledningar dragas, till exempel denna, äfven om Litvae ännu icke nämnts i skrift och aestii hafva samma namn som ett finskugrisk-talande folk]

Problem 1 utmynnar således i ett erkännande att den litaviska nationens ursprung ej är helt kändt, en okunskap hvars erkännande vi hjelpts till af theologien. De evolutionistiskt sinnade anse för sin del mer än så klarlagdt, men de godkänna också bevistyper vi ej kunna erkänna.

I för andra delar af europa historisk tid kan möjligen bevisläget vara ett något bättre.

No comments: